Den förras omfång bestämdes på följande sätt. Man skulle »standa a ælsta iæþre», d. v. s. å renen vid äldsta åkern, »ok öpa (ropa) þa daghrin ær dönæstær», d. v. s. den tid på dagen, då luften minst fortplantar ljudet, »mællum botolfs messa och mizsomars þit skal byr agha sum op far höra. i skial gen almænninge».[1]
Inom den sålunda bestämda byaskogen hade byamännen uteslutande rätt till skogshygge, utom hvad angick ek och hassel, till svedjebränning, mulbete och ollonbete samt intäkt, så vida ej intäkten vore till stor skada för byn.<[2]
Möjlighet till skifte fanns ock. Då skulle byaskogen fridlysas å tinget och skogen skiftas efter byamålet.[3]
Hvad angick rätten att använda allmänningen, synes den hafva varit i det närmaste fri. Dock torde det vara svårt att säga, huruvida fri intäktsrätt varit tillåten. Till förmån för att så varit fallet kan anföras, att, då samma rätt å byaskogen varit i det närmaste fri för byamännen, rätten åtminstone i samma utsträckning varit å allmänningen medgifven, i enlighet med den flerstädes upprepade grundsatsen: »att den alltid äger vitsord som bygga vill».[4] Men å andra sidan må ock erinras, att det talas om by, som var köpt af allmänningen.[5] Troligen var intäktsrätten på Östgötalagens tid beroende på tillstånd å tinget efter undersökning för hvarje särskildt fall.
Rätten till vatten har i allmänhet följt rätten till land. »Aghu þer ström ælla fiskia sum oþul aghu», heter det.[6]
För bestämmande af bys gräns emot allmänning i sjö gafs den regeln, att man skulle taga en nio alnar lång båt, ställa fören mot vassen och aktern åt sjön. Därefter skulle man ställa sig i aktern »ok haua sik i hænde haka skapt (»skaftet af en båtshake») ok kasta atær iuir axl sik a diup ut. aghe sua byr sum yterst far kastat, ok þæt ær almænning sum vtan ær.»[7]
Rätten att anlägga vattenverk synes hafva varit mera fri än till intäkt, såväl å byaskog som allmänning.[8]
