Hoppa till innehållet

Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
47

Att häraden börjat skifta allmänningen kan man se däraf att regler för dylikt skifte äro gifna. Den grundsats, som härvid synes hafva varit gällande, är den, att det härad, som betalade utskylder både till konung och jarl, skulle hafva 23, det åter, som endast betalade konungen skyld, skulle hafva 13 af den mellanliggande allmänningen.[1]

Om vi nu begifva oss från fastlandet till Gotland, så finna vi, att jordäganderätten därstädes varit gestaltad på samma sätt som i öfriga landskap.

Den privata äganderätten var ursprungligen inskränkt inom hägnad. Hvad som låg utom hägnad var allmänning.

Den, som sålde sitt fäderne och afhände sig allt det, som låg »innan staurs», uteslöts ur ättgemenskapen.[2]

Inom hägnad lågo emellertid redan på Gotlandslagens tid icke allenast åker och äng utan äfven skog. Skogshygge och jakt voro nämligen förbjudna inom hägnad.[3]

Efter hand synas emellertid jordägarne jämväl erhållit äganderätt till viss del af kringliggande mark, vare sig den var hägnad eller icke. Det var s. k. »o schiptri aign» eller »o schiptum scogi». Att emellertid hägnad såsom villkor för fullt skyddad äganderätt är ursprungligast och äganderättens utvidgning till ohägnad mark senare, kan man se af följande omständighet. Skogsåverkan är i lagen omtalad på tvenne ställen. I ena lagrummet är olofligt hygge af ett lass belagdt med böter af 3 marker till målsäganden och 3 marker till folket, samt olofligt hygge af mansbörda förbjudet vid bot af 8 örtugar. I ena som andra fallet förutsättes att hygget sker »innan gierþa».[4] I andra lagrummet åter förbjudes att hugga i annans skog »innan staurs eþa vtan» till så stor mängd som ett lass. Böterna voro här endast 3 marker till målsäganden. Och hygge af mansbörda var strafflöst.

I den mån, som den enskilda äganderätten sträckte sig utom hägnad, måste man med hänsyn till den tidigare allmänningsrätten inskränka åverkansbrottet, dels så att böterna för ett lass olofligt hugget virke nedsattes till hälften, dels så att olofligt hygge af mansbörda ej föll inom straffrättens råmärken.

  1. Ö. G. L. 28 pr. Jmf. Gotl. Hist. 2.
  2. G. L. I: 20 § 13.
  3. Ibm. 26 § 7 o. 58.
  4. G. L. I 26 § 7.