Hoppa till innehållet

Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
49

På samma sätt förutsättes gemensam betesrätt å allmänning genom de regler, som finnas angående förbud att sätta eget märke på annans kreatur, föreskrift om lysning af vilsekomna kreatur m. m.[1]

Slutligen må framhållas, att lagen innehåller regler för delning af allmänning.

Vid skifte af allmänningsdel emellan olika byar berodde andelarnas storlek på de mötande ägornas beskaffenhet. Mötte en med åker, en annan med skog och myr, tog den förre 23, den senare 13. Mötte åter bägge med skog och myr, togo de hälften hvardera.[2]

Hvad Närike och Småland angår, kan man endast på grund af gamla handlingar konstatera, att allmänningar jämväl därstädes funnits.[3]

Genom landslagarnas tillkomst erhöll visserligen den svenska förbundsstaten enhetliga lagar. Men ännu en lång tid bortåt voro de endast att anse såsom supplementära. För den del, som de för de särskilda landskapen kommo att tillämpas, böra vi därför taga hänsyn till dem.

Jämväl hvad landskapslagarna angår, urskilja vi dels enskild dels samhällig jordäganderätt.

Fullständig enskild äganderätt synes endast hafva varit förenad med jord inom hägnad. Enskild jord utom hägnad låg till samfäldt bruk och var i mindre mån än den inhägnade jorden skyddad mot intrång.[4]

Allmänningen var nu delad på land och härad och intäktsrätten beroende på tillstånd af härad och häradshöfding eller land och lagman.[5]

Rätt till vatten följde i regel rätt till jord. Allmänning var dock ledsund och båtaled.[6]

I ordning följer att framställa hufvuddragen af jordäganderätten inom de till Sverige i senare tider från Danmark och Norge komna landskapen.

  1. Ibm 40–46.
  2. Ibm. 25 § 2. Jmf. Ö. G. L. B. B. 28 pr. samt U. L. Wiþ B. 20 pr.
  3. Dipl. Svec. 2662, 3526, 300, 716; Hjelmérus a. a. s. 55, Bergfalk a. a. s. 16 not. 10 och Styffe: Grundregalerna s. 234 jämte not. 2 o. 3.
  4. M. E. L. L. B. B. 7–13, 15–17, 21, 23, 25 o. 30 samt K. K. L. L. B. B. 8–14, 16–19, 26, 28, 32, 40 o. 41.
  5. M. E. L. L. B. B. 24; K. K. L. L. B. B. 29.
  6. M. E. L. L. B. B. 20 o. 26; K. K. L. L. B. B. 33, 34 o. 25.
Åström, Svensk jordäganderätt.4