Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/55

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
50

Samhällsutvecklingen torde i sina grunddrag varit densamma i det öfriga Skandinavien som i Sverige.

Skåne med Halland och Blekinge har likasom öfriga svenska landskap under medeltiden och forntidens senare skede varit själfständiga stater.[1]

Skåne torde såsom lokal stat hafva motsvarat ett land, Blekinge, Lister och Halland däremot härad. Skånelagen har, åtminstone under medeltiden, varit gemensam för dem alla.

Skåne hade ännu vid början af unionstiden stora skogar. Sin största utsträckning hade de naturligtvis på åsarna i det inre samt i hela norra delen af landet.[2] Blekinge med Lister var endast vid kusten uppodladt.[3] Gränslandet mot Småland var en enda stor skog. Skogklädda voro ock åsarna emellan floddalarna. Vid samma tid var Halland på gränsen mot Götaland en enda stor skog, som mångenstädes sträckte sig ända ned till kusten.[4]

Jordäganderätten har i dessa landskap varit på enahanda sätt ordnad som i öfriga svenska landskap.

En viktig olikhet förefanns dock. I det öfriga Sverige ägde landskapen ännu under förbundsstatens tid hvart och ett sin allmänning. I Danmark så väl som i Norge gjorde dock statsförbundens konungar – i Danmark från Gorm den gamle, i Norge från Harald Hårfager – anspråk på uteslutande rätt till de särskilda landskapens allmänningar.

Vi skola framdeles närmare vidröra detta ämne.

Till följd af denna anordning har därför jordäganderätten

i Danmark och Norge, å ena sidan, och i Sverige, å andra sidan, endast stått i full paritet med hvarandra under tiden före och till förbundsstaternas uppkomst. Då emellertid konungarnes i Danmark och Norge anspråk på allmänningarna lämnat rättsordningen i öfrigt tämligen oberörd – Skånelagen nämner det icke ens med ett ord – äro vi likväl i stånd att af lagarna sluta oss till det ursprungliga förhållandet.

Jordäganderätten har ursprungligen varit af två slag: samhällig och enskild. Den förra omfattade allmänningen, den senare jord inom hägnad.

  1. J. Steenstrup: »Studier over Kong Valdemars Jordebog» s. 1–2.
  2. Styffe: Skand. und. Unionstiden s. 41.
  3. Ibm. s. 77.
  4. Ibm. s. 80.