Hoppa till innehållet

Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
63

undersökning företogs då och fortsatte sina arbeten till 1690. Då var den så till vida färdig, att domar voro utfärdade rörande de största skogarna. Den återtog till kronan eller utdömde torp och lägenheter, som, köpta från kronan, sedermera utvidgats på allmänningars eller parkers bekostnad.»

I den strax efteråt utkommande K. F. d. 3 febr. 1691 angående skogarna i Skaraborgs län uppräknas därför såsom »Cronoskogar och Allmänningar»: Tivägen, Bröten, Stöpen, Sweamo och »then ther inom belägne Hökensåhs», Hammarskogen, Ormeskogen, Russlingen, Fägermo, Rydaskog, Mössebergs och Gryteskogs allmänningar, Rålken, Killiamåse, Klyftemoen, Hillen »förutan the flere ther i Länet befinthelige Allmänningar och Sockneskogar».

Härmed kan man anse att skogsreduktionen i Västergötland var fullbordad.

Hvad allmänningsreduktionerna i Uppland beträffar, vilja vi ur en i Kam. Ark. befintlig handling anföra några drag.

Sedan Kungl. Maj:t i Res. den 24 maj 1693 till direktören för landtmäteriet Carl Gripenhielm gifvit befallning om allmänningarnas i Uppland kartläggning och afmätning, så förordnade direktören Gripenhielm den 9 juni s. år landtmätaren Jacob Braun till ofvanskrifna arbetes utförande. Och som »samma värk har med sig en odieusitet», fann Kungl. Maj:t sig föranlåten att i bref d. 13 juni s. å. försäkra honom om sitt särskilda hägn och beskydd.

Efter vidtagande af vissa förberedande åtgärder ingaf därefter Braun till Kungl. Maj:t ett d. 11 jan. 1694 dagtecknadt s. k. Memorial innehållande fullständigt förslag om, »huru allmänningarne i Uppland, som på åtskilliga tjder, emot Lag och billigheten kommit i privatorum händer kunna till Kongl. Maj:t och Cronan redresseras och återsökas».

Af ingressen till denna handling ser det ut, som man mindre haft för afsigt att omedelbart lägga allmänningarna under kronan utan fastmera åsyftat att bibehålla och återsöka dem till allmogens fria nyttjande. Det var snarast deras öfverförande i enskild ägo, som man ville bekämpa. Sålunda anföres, att allmogen vid ett stort antal riksdagar besvärat sig öfver allmänningarnas inkräktande af enskilde samt att Kungl. Maj:t resolverat om deras »igensökande och vindicerande», ehuru »alla slike hälsosamma förordningar äro afsjdes satte och litet eller alls