Som man ser häraf, var det Karl XI:s afsikt att dels göra kronans äganderätt gällande öfver allmänningarna, dels att bibehålla menigheterna vid nyttjanderätten till desamma och i sammanhang därmed återtaga den okultiverade jord, som af enskilde, särskildt adeln, inkräktats.
På samma sätt som i Västergötland och Uppland arbetade jämväl skogskommissioner i Östergötland, Närike och Västmanland.
Vi hafva ofvan framhållit, att kronans äganderätt icke allenast omfattade allmänningarna utan all okultiverad jord.
Till stöd för detta påstående hafva vi redan påpekat, dels att sämje-, stadge-, stubbe- och röjselrättshemman, äfven då de voro upptagna på enskild mark, så småningom blefvo ansedda såsom kronojord, dels att intäktsrätten i Värmland, Dalarne, Norrland och Finland blef fri för hvar man äfven på enskildas mark, dels ock att äfven skogsmark, i södra delen af landet, på hvilken enskilde gjorde anspråk, hänförts till statens allmänning.
Vi skola ytterligare bestyrka vårt påstående.
År 1668 ålades skattebönderna att hembjuda kronan å deras ägor växande masteträd. Med anledning häraf indrogos till kronan betydliga delar af enskildes mark. Genom plakatet den 20 mars 1674 förklarades sålunda mer än 20 socknar i Värmland och Dal för omistligt regale.
Ett viktigt led i denna utveckling är ock uppkomsten af kronans äganderätt till bärande träd.
När och huru detta skett är en inom vår rätt föga utredd fråga.[1]
Under medeltiden hade redan de särskilda landskapen tagit den fruktbärande skogen i särskildt skydd.
I Västergötland sades sådan skog vara lagd, såsom det heter i »haræzræpst»[2] i Östergötland i »hælghþ»[3] och i svealandskapen benämnes den »wærnkallaþer scogh».[4]
- ↑ H. L. Rydin: »Bidrag till svenska skogslagstiftningens historia» s. 27 konstaterar endast, att »kronans äganderätt till bärande träd å all annan jord än frälse redan var stadgad före utfärdandet af 1647 och 1664 års Stadgar om bärande träd», och Linde: Finansrätten s. 95 säger, att »när och huruledes denna rätt uppkommit kan ej mera afgöras».
- ↑ V. G. L. I Forn. S. 2 pr. o. IV: 7.
- ↑ Ö. G. L. B. B. 41.
- ↑ U. L. Wiþ B. 19 o. V. M. L. II B. B. 19.
