Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
65

Verket bedrefs med kraft. Den 29 april 1695 beordras landshöfdingen Petter Dijkman att föranstalta om skyndsam utstakning af häradssträngarna och allmänningarnas kartläggning. Och Jacob Braun erhåller förnyad order. Till slutet af 1696 blefvo också några allmänningar i Stockholms län afdömda. Så vände man sig mot östra delen af Uppland. Den 13 aug. fick Jacob Braun förordnande att fortsätta med allmänningarnas undersökande därsammastädes. Men så kom Karl XI:s dödsfall emellan. Och allmänningsreduktionen i Uppland synes hafva afstannat.

I ett memorial, dateradt Rådmansö d. 20 sept. 1717, afgifver slutligen Jacob Braun en berättelse om allmänningarnas beskaffenhet i Uppland, beklagar sig öfver att allmänningsreduktionen afstannat på grund af »denne swåre krigstiden, som är gode sakers fortgång hinderlig, såväl som den store penningebristen» samt erinrar om hvad som vid en förnyad undersökning är att iakttaga, på det den kunskap, som han om slika allmänningar ännu hafver i friskt minne, icke må med honom bortdö.

Han kallar allmänning för ett »allmänt ting, som allom efterlåtet är att nyttja och bruka», och förklarar, att »intet härad i Uppland är, som icke har haft eller bör hafva sin allmänning, men att de äro borttappade, afstympade och af närgränsande intagne, och således i förgätenhet komne».

Själfva namnet och nyttan af allmänningarna säges hafva blifvit utplånadt, och detta »förliudes der af skiedt wara, att privati sådan rättighet sig tillägnat, som i häradet boende varit och i synnerhet af dem, som nämst sine Ägor till allmänningen sträckt». Särskildt ridderskapet och adeln uppgifves hafva orättmätigt inkräktat af allmänningarna. Sina säterier sägas de hafva under rå- och rörs-frihet vidt och bredt utsträckt, gjort ingrepp i de skogar och allmänningar, som närmast lågo, samt tvistat med de nästa naborna om rågångarna.

Så klagas öfver att säterierna upprödja af allmänningarna »några hundra lass äng» och kalla densamma den eller den herregårdens egendom samt att de utdöda timmerskogen, så att »de torfftige på skog, som intet nu mera få timber till byggnad eller gierdzell till stängning, få vid husesynerna plickta», ehuru de själfva kunnat hafva skog på allmänningen.

Det enda sättet att bereda allmogen tillräckligt skogsfång förklaras därför vara att »intiäldra» och freda allmänningarna.

Åström, Svensk jordäganderätt.5