Häraf torde alltså framgå, att med kronans allmännings ek och bokskog afses icke endast allmänningar utan jämväl enskildes okultiverade mark.
Men ännu en sak må framhållas. Då man talar om kronans äganderätt till bärande träd, skulle man lätt kunna komma på den tron, att denna rätt varit inskränkt till själfva virkesmassan och icke jämväl omfattade grunden. Men så är åtminstone icke förhållandet enligt 1539 års ofvan åberopade bref. Detta kan man se af stadgandet, att ingen, vare sig frälse eller ofrälse, ägde rätt »att vptage eller bygge någre godz, gårder, torp eller torpesteder opå Cronones bärande Ekie och Bökeskogar». Sådant skulle ju kunnat ske, utan att en enda ek eller bok behöft nedhuggas.
Samma utsträckning och betydelse torde jämväl K. Brefvet d. 1 juli 1539 till Västergötland rörande fridlysning af ek- och bokskog m. m. haft. Här beropar sig konungen på ett förut allmänneligen utropadt förbud »therigenom wij fridkallat haffwe Ekeskog och Bokeskog, ther sådana skog finnes». Vid sin stränga näpst och vrede förbjuder han ånyo »all Ekeskog, så ath ingen then hugge eller felle schall».
Enligt denna förordning är likväl kronans anspråk på Edsveden med mera skärpa framhållet än på andra delar af Västergötland. Om nämnda skogstrakt säges nämligen, att den »altid warit haffuer Cronones egin schog, fridkallid, och jngen annandz». Alla nybyggen därstädes skulle ock utrifvas, »så framt ath the icke wele, at uj lathe brenne them vtaff elden».
Ändtligen utfärdedes d. 28 febr. 1558 ett K. Bref, som innehöll allmänt förbud för hygge at bärande träd (»Eek, Book, Apel, Hassel, Oxel eller Hägg»). Efter att hafva erinrat om berörda skogs användning till skeppsbyggeri, »Swineföde och andre nödtorffter», förbjuder konungen att »Hwgge, Fälle, Bryte eller Barcke någre aff förbemälte bärende trä, så frampt the wele vndwighe vor ogunst och thet straff och peen som vm sådane bärende trä vdi Swerigis Lagh förmeldes».
Som brefvet är ställdt till såväl »Friborne och Frälsismän som ock till Wåre och Cronones skattskyldige Bönder, Landboar och menige almoge» och ingen begränsning med afseende å bärande träds växtplats finnes i öfrigt omtalad, måste författningen vara afsedd att gälla all mark, där dylik skog finnes. Detsamma
