Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/74

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
69

gäller ock ett K. Br. d. 15 maj 1594[1] däri Sigismund ålägger Birger Bengtsson att hafva »ett noga och flijtigt inseende, att icke någon, eho den ock helst vare kan, understår sig till att felle eller med svedier brenne och förderfwe färske Eker, Book, Hassel eller andre bärande trä wid straff tillgörandes.»[2] Före 1617 gjorde kronan nämligen sin rätt gällande ej mindre å frälsejord än å skattejord. Detta framgår af åtskilliga omständigheter. Enligt 1537 års ofvan åberopade bref till Småland säges uttryckligen, att förbudet mot ek- och bokhygge gäller så väl »ædle» som »vedle». I brefvet till Västergötlend af 1539 beklagar sig konungen särskildt, att frälsemän och präster öfverträdt hans allmänna fridlysning af ek- och bokskogen. Det upprepade förbudet är sålunda på ett alldeles särskildt sätt riktadt mot frälsemän och präster. Och brefvet af 1558 är ock uttryckligen ställdt till »Frijborne, Frälsismän». Dessutom är bevisligt, att ekhygge för kronans räkning jämväl å frälsejord förekommit.[3]

Först genom 1617 års Ad. Priv. § 29 medgafs adeln rätt att hugga bärande träd »å sina egna frälseskogar».

Från denna tid inskränktes alltså kronans rätt till skattejorden.

Delvis blef såsom bekant kronans rätt till bärande träd å skattejord beståndande ända till senaste tid.

Att det var en verklig äganderätt kronan i berörda hänseende gjorde gällande, inses af flera omständigheter.

Skogen kallades »Wor och Cronones», och de enskilde hade

en mycket begränsad dispositionsrätt därtill.[4] Därför stadgade

  1. Riksregist. i Riks. Ark.
  2. Bärande träd å hela Öland fridlysas genom Mandatet d. 7 april 1569. Enl. K. F. d. 17 nov. 1616 straffas olofligt hygge af slik skog därstädes 1:sta o. 2:dra resan med böter af 80 daler smt men 3:dje resan med landsförvisning. Hygge af bärande träd »å Kronans ägor» förbjudes genom en K. Maj:ts Ordinantie af år 1577 (sine dato) och hvad ekhygge angår jämväl i K. Plakat d. 4 aug. 1608 (Brummer).
  3. Enl. ett K. Br. d. 20 jan. 1589 (Smål. H. 1589 n:r 2) förläntes 3 gårdar och 1 utjord i Tjust till »Mauritz Grijp, Frijherre till Wijnäs» därför att han lidit stor skada å sina ekeskogar i så måtte att till kronans skeppsbyggerier »äre någre hundrede Eker på hans Äger huggne».
  4. Enligt »konungens domar i åtskilliga af regementsrådet i Västergötland anmälda rättegångsmål, öfver hvilka konungens secreta råd sedan afgifvit utlåtande» (Gustaf Vasas Regist. del 14 s. 433 f. år 1541) säges, att bönderna ägde hugga ek till deras »åkerredskap, vagnshjul, axlar och slikt» men icke till husbyggnad. Enl. 1647 och 1664 års stadgar § 9 fick bygge ske efter erhållet tillstånd af landshöfdingen. Gamla och förtorkade ekar och bokar, som »stå åker och äng till mehn och skada» tillåter 1734 års lag att hugga (B. B. 13: 4).