Vi hafva förut visat, att i öfverensstämmelse med regeln »þæn agher watn sum land agher», medeltidens landskap ägde de inom och vid hvart och ett varande vattenområden, såväl i insjöar och saltvatten som floder och åar.
I samband med medeltidssamhällenas omgestaltning till en helstat öfverfördes också öfveräganderätten till vatten till helstaten. Det s. k. vattenregalet uppkom icke såsom en ny företeelse utan såsom en följd af den samhälliga utvecklingens lag.
Viktigast af vattenområdena var viss del af det rinnande vattnet i älfvar och strömmar. I anslutning till medeltidslagarnas bestämmelser om sådant allmänningsvatten, som kallades »allmänna led», »båtaled» o. s. v. uppkom namnet »kungsådra» såsom uttryck för statens äganderätt till berörda vattenområden.
Då emellertid de faktiska omständigheterna i afseende härå äro förut af framstående forskare framställda, behöfva vi här endast hänvisa därtill.[1]
Detsamma gäller om bildningen af det s. k. bergsregalet,[2] hvarvid naturligtvis gäller hvad förut är sagdt om dettas fullständiga öfverensstämmelse med den allmänna stats- och rättsbildningen.
Sålunda måste i medeltidens landskap rätten till mineral hafva varit en allmänningsrätt, tillgänglig för hvar man i staten. Då emellertid hela bergsbrytningen såsom själfständig näring är en jämförelsevis sen företeelse inom vårt ekonomiska samhällslif, har den icke inom de särskilda landskapen blifvit föremål för särskild lagstiftning. Därför tog konungen, i öfverensstämmelse med den honom redan tidigt tillagda befogenheten att lagstifta i sådana fall, som förut ej voro i lag satta, från början hela bergsrättslagstiftningen i sin hand.
Jämsides med det öfriga öfverförandet af landskapens öfveräganderätt till helstaten gick därför också öfverförandet af äganderätten till berg.
Härmed var helstatens öfveräganderätt till hela landområdet – land, vatten och berg – ändtligen fullbordad.
Det mest påfallande draget uti denna rättsutveckling är dess fullständiga harmoni mad samhälls- och statsutvecklingen.
