Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
3

folkland och land, eller sammansatta: förbund af ätter samt förbund af härad, folkland och land.

Ätten är den uräldsta svenska staten. Begreppet ätt bör noga skiljas från begreppen släkt och familj.

Släkt är en på gemensamhet i fysisk uppkomst grundad privaträttslig och naturlig Samhällsförening. Dess inneboende princip är blodsförvantskap genom man och kvinna. Hvarje människa ingår omedelbart genom födelsen uti släktförbindelser. Och då hvarje människa tillhör både sin faders och sin moders släkt, kan släkten ej vara sluten i förhållande till andra samhällen af samma art.[1]

Ätten däremot var ett offentligt rättsligt samhälle en stat i smått. Dess inneboende princip var icke blodsförvantskap utan rättsgemenskap. Och då ingen samtidigt kunde tillhöra flera ätter, var ätten sluten i förhållande till andra ätter.

Familj och ätt stodo deremot i förhållande till hvarandra såsom en del till det hela.[2]

På våra landskapslagars tid var ätten såsom stat en saga blott. I allmänhet tala lagarna endast om släkter, ehuru de göra en bestämd skillnad på fäderne- och möderne-släkten. Enligt båda Götalagarna samt Skåne- och Gotlandslagen torde dock ätten ännu hafva varit en privaträttslig korporation. Särskildt upplysande är i detta fall Gotlandslagens bestämmelser. Vid denna lags tillkomst voro naturligtvis alla gotländska män i någon släktskapsförbindelse, men icke alla voro i ätt.[3] Ättgemenskap däremot berodde på om man var upptagen i »ättemännens skrå» eller icke.[4] För visst fall kunde också ätteman uteslutas ur ättgemenskapen.[5]

Den forntida ätten – den första staten – bestod icke omedelbart af individer utan af patriarkala familjer, hvar och en under sin husfader (paterfamilias) eller konung.[6] Hvarje sådan familj kunde upplösas uti ett större eller mindre antal

individuella familjer, hvarjämte tillkom en för hela familjen

  1. Nordling: Föreläsningar öfver Ärfda Balken, s. 24–25.
  2. Jmf. Winroth: Om arfvingarnes ansvarighet för arflåtarens förbindelser, s. 28–35; Winroth: Äktenskapshindren, s. 30 ff;
    Nordström: Svenska statsförfattningens historia, II. s. 8–12.
  3. G. L. I: 28 § 4.
  4. G. L. I: 20, 14.
  5. G. L. I: 20, 13.
  6. Konung betyder enligt somliga fader. Se Odhner: Lärobok i Sveriges, Norges och Danmarks historia s. 8 not.