Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
83

Till alla andra å djupområdet förekommande ämnen anses den, som antingen med äganderätt eller för visst fall med nyttjanderätt innehafver motsvarande ytområde, eo ipso äga uteslutande rätt.

Sedan vi nu sökt i få drag angifva de sätt, hvarpå enskilde kunna förvärfva brytningsrätt till inom djupområdet befintliga fasta ämnen, vilja vi till en början undersöka, huruvida det kan anses med svensk rätt öfverensstämmande att på sätt ofvan skett uppdraga en gräns emellan landets ytområde och djupområde.

I enlighet med det moderna privata äganderättsbegreppets formulering och den antagna förklaringsgrunden till samma äganderätts uppkomst anses, att »jordäganderätten icke blott omfattar jordytan och hvad närmast därunder ligger, utan sträcker sig hur långt som helst på djupet med lodräta gränsen.[1] Vore detta sant, vore det tydligen omöjligt att från rättslig synpunkt tala om ett särskildt ytområde och ett särskildt djupområde. Allt som låge inom jordägarens rå och rör från dagen räknadt till jordens medelpunkt vore att betrakta såsom en rättsligen enhetlig massa, beroende af ägarens vilja. Den af oss på grund af naturliga åtskillnader uppdragna gränsen emellan yt- och djupområdet skulle följaktligen vara af rättsordningen obeaktad.

Låtom oss alltså tillse, huru härmed förhåller sig.

Till en början vilja vi då påpeka den omständigheten, att åtminstone från midten at 1500-talet ända till midten af innevarande århundrade den grundsatsen varit så väl i lagar och författningar uttryckt som ock i verkligheten i nästan hela sin vidd tillämpad, att rätten att tillgodogöra sig djupområdets fasta massa varit beroende af särskilda och från rätten att tillgodogöra sig ytområdet afvikande rättsregler.

Ytområdet lydde jordägarerätten, djupområdet inmutarerätt, förläningsrätt m. m.

Plakatet och Förordningen d. 27 aug. 1723 angifver sålunda såsom föremål for särskild grufbrytningsrätt: »Metaller, såsom Guld, Silfver, Koppar, Tenn, Bly, Qvicksilfver och Jern, item allehanda Mineralier, och nyttiga Fossilier, eller Berg- och Jordarter, af hvad namn de helst vara måge».

  1. Hammarskjöld a. a. s. 59.