Denna författning, som var en för hela riket gällande lag, uttalar alltså den grundsatsen, att allt, som låg, såsom det heter, »djupare ned i jorden än plogen går», skulle vara föremål för grufdrift.[1]
Grundsatsen torde ej heller genom den närmast följande lagstiftningen[2] hafva lidit någon väsentlig inskränkning, äfven om man vid tillämpningen sökt gifva densamma en något modifierad form.[3]
Men grundsatsen blef också i verkligheten nära nog till hela sin vidd tillämpad.
Ännu vid midten af innevarande århundrade utfärdades mutsedlar icke blott å guld, silfver, koppar, bly, tenn, järn, brunsten, kobolt, nickel, zink, molybden, arsenik, kromjärn, svafvelkis, kalk och limsten, ställsten, pipsten, blyerts, stenkol, alunskiffer och alunjord, porfyr, marmor, serpentin, grönsten, bergkristall, äfvensom å vitriol, järnockra, kyllerfärg (ett slags järnockra), gulockra, rödfärg, utan ock å skiffer, kvarnsten, kvarts, märgel, krita, flintsten, gjutsand, täljsten och sandsten, slip- och brynsten, byggnadssten, fältspat, kisel, porslinslera och granit samt t. o. m. å lera och sand.[4]
Ända till utfärdandet af 1855 års grufvestadga torde det därför vara obestridligt, att landmassans yt- och dagområden jämväl varit särskilda rättsområden.
Vanskligare är saken att afgöra, sedan från och med berörda grufvestadgas tillkomst vissa betydliga förändringar vidtagits inom grufvelagstiftningens område.
Genom 1855 års grufvestadga inskränktes nämligen inmutningsrätten till »alla metaller och malmer, ehvad de anträffas i berg eller jordlager», samt till »svafvelkis, blyerts och stenkol» jämte varp vid vissa ödelagda grufvor.[5] Och nu gällande grufvestadga af d. 16 maj 1884 går ännu längre. Föremål för inmutning äro numera endast nya eller sönade mineralfyndigheter, som innehålla »malmerna» till ett antal bestämdt angifna metaller, samt sådana mineralfyndigheter, som innehålla »svafvelkis, magnetkis och grafit», hvarjämte enligt lagen angående
