begreppen fyndighet eller malm växlar, såsom vi förut antydt, till följd af ekonomiska och tekniska faktorers inverkan, dels på den grund, att inmutarens resp. koncessionsinnehafvarens behof af och rätt till inom utmålet resp. koncessionsområdet förekommande icke inmutbara eller i koncessionen icke inbegripna ämnen beror af en så växlande omständighet som grufdriftens omfång och metod, t. ex. om den sker med igensättning eller icke,[1] dels på den grund, att till följd af vissa föremåls fridlysning inmutarens och koncessionsinnehafvarens brytningsrätt blir beroende af sådana rent tillfälliga omständigheter som vederbörande ägares tillstånd, inköp och förflyttning af föremål o. s. v.,[2] dels ock på den grund, att då inmutare och koncessionsinnehafvare komma i kollision med hvarandra på samma område, kunna de komma att lida ömsesidig inskränkning uti hvarandras rätt till icke inmutbara eller i koncessionen icke inbegripna ämnen endast till följd af en så variabel omständighet som grufdriftens omfattning och ändamålsenliga utöfvande.[3]
Följaktligen är föremålet för inmutnings- och koncessionsrätten osjälfständigt och omöjligt att individualisera.[4] Men för att en sak, som står i organiskt sammanhang med och utgör en beståndsdel af jorden, skall kunna vara föremål för särskild äganderätt, skild från jordäganderätten, måste den på ett från början objektivt bestämdt sätt kunna tänkas skild från jorden. I lag ang. hvad till fast egendom är att hänföra, d. 24 maj 1895 säges uti § 4 mom. 1: »Har någon – – – äganderätt till byggnad eller annat, som efter ty i 2 eller 3 § sägs, skulle till annans fasta egendom höra, då må det ej till den fasta egendomen höra». Och § 2 stadgar: »Till jorden höra: – – å rot stående träd och andra växter, tillika med frukt därå.» För att en särskild äganderätt till växande gröda eller växande skog skall förefinnas, måste emellertid såväl det ena som det andra vara på förhand bestämdt och individualiseradt, såsom t. ex. all skog å ett visst område eller ett bestämdt antal utstämplade träd eller växande gröda å en viss åker, en viss egendom o. s. v.[5] Men nu äro »malmer (jämte svafvelkis, magnetkis och grafit) samt stenkol (jämte eldfasta leror) såsom
