Sida:Om svensk jordäganderätt.djvu/94

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
89

integrerande delar af grundens massa i saknad af själfstäridighet» och utesluta sålunda privat äganderätt.[1]

Härjämte må äfven påpekas, att hvarken grufvestadgan eller lagen angående eftersökande och bearbetande af stenkolsfyndigheter någonstädes framhåller, att inmutares eller koncessionsinnehafvares brytningsrätt grundar sig på äganderätt till de inmutbara eller i koncessionen inbegripna föremålen.[2]

Torde det således få anses såsom obestridligt, att hvarken inmutaren eller koncessionsinnehafvaren kan innehafva någon del at djupområdet med äganderätt, kan icke heller jordägaren innehafva någon del af djupområdet med äganderätt.

Denna slutsats måste med logisk nödvändighet följa at det föregående.

Hvarje utmål eller koncessionsområde är – vi tala fortfarande endast om djupområdet – omgifvet af en eller flera jordägares djupområden. Men gränsen är omöjlig att uppdraga. Det heter visserligen numera, att för såväl utmål som koncessionsområde »skola gränserna på djupet räknas lodräta»[3] – enligt 1855 års grufvestadga hade t. o. m. denna regel undantag[4] –, men dessa gränser utgöra endast den maximalgräns, utöfver hvilken inmutaren eller koncessionsinnehafvaren icke får gå. Inom utmålet eller koncessionsområdet äger inmutaren resp. koncessionsinnehafvaren ingalunda rätt till alla inom berörda område förekommande ämnen. Tvärtom drages gränsen emellan å ena sidan inmutarens och koncessionsinnehafvarens och å andra sidan jordägarens rättsområden inne å utmålet resp. koncessionsområdet.

Men nu är denna. gräns i högsta måtto föränderlig och obestämbar, i samma mån som föremålet för å ena sidan inmutarens och konccssionsinnehatvarens och å andra sidan jordägarens rätt är föränderligt och obestämbart.

Är, såsom vi förut påvisat, föremålet för inmutarens och koncessionsinnehafvarens rätt okändt, obestämbart och osjälfständigt, så måste jämväl föremålet för jordägarens rätt, som å andra sidan möter, vara okändt, obestämbart och osjälfständigt.

Och samma grunder, som talade för omöjligheten af inmutarens

  1. Hammarskjöld a. a. 116.
  2. Ibm s. 118–119.
  3. Gr. St. § 27. Stenk. L. § 9.
  4. §§ 31 o. 33.