Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/107

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
103

fyrahundraåttio kilometer belägna staden Kobdo, emedan därifrån det oroande ryktet ingått, att röda trupper ryckt in i Ulankom och att de kinesiska myndigheterna överlämnat alla européer i staden till dem. Vi övergingo floden Dzaphin på isen. Det är ett ytterst farligt vattendrag, ty dess botten består av förrädisk lös sand, i vilken på sommaren en mängd kameler, hästar och människor gå ner sig och omkomma. Vi kommo därpå in i en lång, slingrande dalgång mellan berg, på vilka låg djup snö och där det fläckvis fanns lärkträdsbestånd. Omkring halvvägs till Kobdo påträffade vi en herdes jurta vid stranden av den lilla sjön Baga Nor, där vi på grund av det inträdande mörkret och en stark blåst, som drev massor av snö i ansiktet på oss, voro glada att få göra halt. Vid jurtan stod en präktig, fuxröd häst med en sadel, som var rikt prydd med silver och korall. När vi svängde in från vägen, kommo två mongoler brådskande ut ur jurtan. Den ene av dem hoppade upp i sadeln och försvann hastigt på slätten bakom de snöiga höjderna. Vi kunde tydligt se en skymt av vecken på hans gula dräkt under den stora ytterkappan och lade märke till hans breda kniv, som satt instucken i en grön läderslida och var försedd med handtag av horn och elfenben. Den andre mannen var jurtans inbyggare, herde hos en mindre furste vid namn Novontziran, Han syntes bliva mycket glad över vår ankomst och bad oss stiga in i jurtan.

»Vem var ryttaren på fuxen?» frågade vi.

Han slog ner ögonen och teg.

»Säg oss det», påyrkade vi. »Om ni inte vill säga oss hans namn, så betyder det, att ni umgås med en dålig person.»

»Nej! Nej!» bedyrade han och slog ut med händerna. »Det är en stor och ädel man, men lagen tillåter mig inte att nämna hans namn.»

Då förstodo vi genast, att mannen var antingen herdens husbonde eller också någon hög lama. Följaktligen frågade vi icke vidare, utan började göra oss i ordning att gå till vila. Vår värd stekte tre fårlår åt oss, sedan han behändigt skurit ut benen med sin klumpiga kniv. Under samspråket fingo vi veta, att inga röda trupper varit sedda i denna trakt, men i Kobdo och i Ulankom behandlade kinesiska soldater