102
genom furst Chultun Beyli erhöllo vi en utmärkt vägvisare, en gammal mongol vid namn Tzeren, som talade och skrev ryska utmärkt. Han var en mycket intressant person och brukade tjänstgöra som tolk inför de mongoliska myndigheterna och understundom inför den kinesiske residenten. Kort förut hade han varit sänd till Peking i en speciell beskickning med mycket viktiga depescher, och denne oförliknelige hästkarl hade tillryggalagt vägen mellan Uliassutai och Peking, det vill säga tvåtusen åtthundraåttio kilometer, på nio dagar, vilket förefaller nästan otroligt. Han förberedde sig för ritten genom att linda starka bomullsbindor omkring mage, bröst, ben, armar och hals för att skydda sig mot försträckningar under en så lång tid i sadeln. I sin huvudbonad hade han tre örnfjädrar instuckna som tecken på att han fått befallning att flyga som en fågel. Han var försedd med ett särskilt dokument, som kallades »tzara» och vilket gav honom rättighet att på alla poststationer få de bästa hästarna, en för att rida och en fullt sadlad att ha med sig som handhäst för ombyte, samt därjämte två »oulatchen» eller vakter, vilka skulle åtfölja honom och återföra hästarna från nästa station eller »ourton». Avståndet mellan stationerna, som var från tjugufem till femtio kilometer, tillryggalade han i full galopp och stannade vid dem blott tillräckligt länge för att byta hästar och vakter. Före honom red en »oulatchen» med de bästa hästar, för att han skulle kunna i förväg varsko om hästombyte vid nästa station. Varje »oulatchen» hade sammanlagt tre hästar för att kunna svinga sig över från en som blivit tröttriden och släppa den för att beta, tills han på återvägen fick tag i den och red eller förde den hem igen. Vid var tredje »ourton» fick kuriren utan att för övrigt rasta en kopp varmt, grönt te med salt och fortsatte sedan sitt hastiga lopp söderut. Efter att ha ridit på det viset i sjutton eller aderton timmar stannade han vid en station för natten eller den del därav som återstod, satte i sig ett fårlår och föll i sömn. Han åt sålunda en gång om dagen och fick te fem gånger, och på det sättet fortgick det i nio dagar!
Med denne man som följeslagare gåvo vi oss i väg en kall vintermorgon i riktning mot den på ett avstånd av
