Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

110

sägner, som finnas om Tushegoun Lama. Av dem är det särskilt en, som kommer för mitt minne. Den rör sig om en tilldragelse 1911 eller 1912, då mongolerna försökte med vapenmakt förskaffa sig sin oavhängighet i krig mot kineserna. Dessas högkvarter i västra Mongoliet var förlagt till Kobdo, där de hade omkring tiotusen man under befäl av sina bästa officerare. Order att intaga Kobdo hade sänts till Hun Boldon, en simpel herde som utmärkt sig i strider mot kineserna och därför av Den levande Buddha erhållit titeln furste av Hun. Grym, jättelikt stark och oerhört tapper, hade Boldon flera gånger fört sina dåligt beväpnade mongoler till anfall, men ständigt tvungits att draga sig tillbaka efter att ha förlorat mycket folk genom elden från maskingevären. Helt oväntat anlände Tushegoun Lama, samlade ihop soldaterna och sade till dem:

»Ni skall inte frukta döden och får inte vika. Ni skall kämpa och dö för Mongoliet, åt vilket land gudarna bestämt en lysande framtid. Se här vilket öde är Mongoliet beskärt!»

Med dessa ord slog han ut med handen, och hela hären såg ståtliga jurtor på det omgivande landet och betesmarker med stora hjordar av hästar och boskap. På slätterna syntes talrika ryttare på präktigt sadlade springare, och kvinnorna voro klädda i finaste siden med ringar av massivt silver i sina öron och dyrbara prydnader i sina utsökt vackra hårklädslar. Kinesiska köpmän förde ändlösa karavaner med handelsvaror fram till förnämt klädda mongoliska guvernörer, som omgåvos av brokigt utstyrda soldater och högmodigt köpslogo med handelsmännen om deras varor.

Synen försvann hastigt, och Tushegoun tog till orda:

»Frukta ej döden! Den är en befrielse från våra mödor här på jorden och vägen till ett tillstånd av evig välsignelse. Skåda mot öster! Kan ni se edra bröder och vänner som fallit i strid?»

»Vi ser, vi ser!» utropade de mongoliska krigarna med häpnad, när de sågo en stor mängd boningar, som kunde varit jurtor eller också tempelvalv, badande i ett varmt, behagligt ljus. Röda och gula sidentyger täckte väggar och golv, och överallt glänste förgyllningen på pelare och murar. På stora, röda altare brunno smala offerljus i gyllene