Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/113

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
109

efter att ha fläkt upp sina offers kroppar kunde lika ledigt hela dem igen.

Följande dag bröto vi upp från våra värdar. Vi beslöto att återvända, eftersom vårt ärende var uträttat, och Tushegoun Lama förklarade, att han skulle »ge sig ut i rymden». Han brukade ströva omkring över hela Mongoliet och bodde såväl i herdens och jägarens ensliga och simpla jurta som i furstars och hövdingars ståtliga tält, omgiven av djup vördnad och bävan samt utövande stor makt över fattiga som rika genom sina underverk och sina profetior. När den store trollkarlen tog avsked av oss, sade han med ett slugt leende:

»Ge inte de kinesiska myndigheterna något meddelande om mig!»

Sedan tilläde han: »Vad som hände er i går afton var en mycket enkel demonstration. Ni européer vill inte medge, att vi okunniga nomader besitta krafter av mystisk kunskap. Ni skulle blott se den allra heligaste Tashi Lamas förmåga att göra underverk, när på hans befallning lampor och ljus framför den gamla bildstoden av Buddha tändas av sig själva och när gudabilderna börja tala och profetera! Men det finns en ännu mäktigare och ännu heligare man …»

»Är det Världens konung i Agharti?» avbröt jag.

Han stirrade på mig med förvåning.

»Har ni hört talas om honom?» frågade han tankfullt och drog samman ögonbrynen.

Några ögonblick därefter såg han upp med sina hopknipna ögon och sade: »Det finns blott en människa, som känner hans heliga namn, endast en nu levande människa, som någonsin varit i Agharti, och det är jag. Det är anledningen till att den allra heligaste Dalai Lama har hedrat mig och Den levande Buddha i Urga fruktar mig. Men det gör han onödigtvis, ty jag skall aldrig sitta på översteprästens i Lhasa heliga tron och ej heller nå den plats som nedärvts från Djingis Khan till överhuvudet för vår ’gula tro’. Jag är ingen andans man. Jag är krigare och hämnare.»

Han svingade sig ledigt upp i sadeln, lät hästen känna spöt och gav sig i väg, under det han tillkastade oss den vanliga mongoliska avskedshälsningen: »Sajn! Sajn-bajna!»

På återvägen berättade Tzeren för oss en del av de otaliga