VILDA CHAHARER
Efter vår återkomst till Uliassutai erforo vi, att från Muren Kure ingått oroande underrättelser till den mongoliske styresmannen. Han hade fått meddelande om att röda trupper ansatte överste Kazagrandi mycket hårt i trakten av sjön Kosogol, och han fruktade, att dessa skulle tränga söderut till Uliassutai. De båda amerikanska firmorna avvecklade sina affärer, och alla våra vänner gjorde sig beredda på omedelbar flykt, ehuru de tvekade att lämna staden av fruktan för att möta den avdelning chaharer, som var i antågande österifrån. Vi beslöto att invänta dessas ankomst, emedan den kunde fullständigt förändra händelsernas utveckling. Efter ett par dagar kommo också tvåhundra krigiska chahar-banditer under befäl av en förutvarande kinesisk stråtrövare. Han var en lång, skinntorr karl med armar som räckte nästan till knäna, ett av väder och vind svartnat ansikte, som vanställdes av två långa ärr ned över pannan och kindbenen. Det hugg, som förorsakat det ena av dessa, hade också berövat honom det ena av hans falkögon, och på huvudet hade han en lurvig sjubbskinnsmössa. Så såg chaharernas anförare ut, en mycket hemsk och skräckinjagande person, med vilken ett nattligt sammanträffande på en enslig gata på intet vis kunde anses vara vidare angenämt.
Skaran slog sig ner i den förstörda fästningen nära den enda kinesiska byggnad, som icke blivit raserad och nu tjänstgjorde som bostad för den kinesiske residenten. Samma dag chaharerna ankommo, plundrade de ett kinesiskt »dugun» eller handelshus, som låg föga mer än en halv kilometer från fästningen, samt förolämpade dessutom den
