116
över hela Asien, Kineserna dödade sin khan och ville tillintetgöra hela hans familj, men en helig gammal lama hjälpte hans gemål och den lille tronarvingen att smyga sig ut ur palatset och förde bort dem på snabba kameler till andra sidan om den kinesiska muren, där de kom in på vår gamla fosterjord. Kineserna sökte länge efter flyktingarnas spår och fick slutligen reda på vart de begivit sig. De skickade ut en stark truppavdelning på snabba hästar för att infånga dem. Ibland var kineserna nära att upphinna vår khans flyktande son, men laman nedkallade från himmeln djup snö, genom vilken kamelerna kunde taga sig fram, men vari hästarna ohjälpligt fastnade. Denne lama var från det långt bort från Kina belägna klostret i Jahantsi Kure, som vi kommer att passera pä vår färd. För att komma dit måste man övergå Jagasstai, och just där blev laman plötsligen sjuk, vacklade i sadeln och föll död till marken. Ta Sin Lo, den store khanens änka, brast i tårar, men när hon fick se de kinesiska ryttarna galoppera där nere på dalens andra sida, påskyndade hon färden mot passet. Kamelerna var uttröttade och stannade jämt och ständigt, och hon visste ej, hur hon skulle kunna egga dem och driva på dem. De kinesiska ryttarna kom allt närmare. Redan hörde hon deras glädjeskrik, som de upphävde i förvissningen om att få den belöning mandarinerna utfäst för mordet på den store khanens arvinge. Moderns och sonens huvud skulle föras till Peking och utställas där till föremål för folkets begabbande och skymfande. Då upplyfte den förfärade modern sin lille son mot himmeln och utropade:
’O, I Mongoliets gudar! Se ättlingen av den man, som höljt mongolernas namn med ära från den ena ändan av världen till den andra! Tillstädjen icke, att Djingis Khans avkomma förgås!’
I samma ögonblick blev hon varse en vit råtta, som satt på en sten strax intill. Den hoppade upp i hennes knä och sade:
’Jag är sänd för att hjälpa dig. Rid vidare och var lugn! Hys ingen fruktan! Dödstimmen är slagen för dem, som förföljer dig och din son, åt vilken ett ärofullt liv är beskärt.’
