Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


JAGASSTAIS ANDE.


Vår lilla trupp, som bestod av fem kameler, av vilka fyra redos och en användes som packdjur, drog norrut genom floden Bojagols dalgång i riktning mot Tarbagatai-bergen. Vägen var oländig och betäckt med djup snö. Kamelerna klevo mycket försiktigt och sökte sig fnysande vägen fram, under det att vår vägvisare använde kameldrivarnas vanliga tillrop: »Ok! Ok!» för att egga dem. Vi lämnade fästningen och den kinesiske residentens hus bakom oss, rundade ett klipputsprång och började, sedan vi flera gånger övervadat ett icke tillfruset vattendrag, bana oss väg uppför berget. Klättringen blev svår och farlig. Kamelerna togo sig fram ytterst varsamt och rörde oupphörligt på öronen, såsom de hava för vana vid dylika farliga tillfällen. Vår väg slingrade sig genom bergsskrevor, gick över klippåsar, sänkte sig åter till lägre belägna dalgångar, men steg ständigt upp till allt större höjd. På ett ställe under de gråa molnen, som hängde omkring bergstopparna, sågo vi några mörka punkter långt uppe på de snöiga vidderna.

»Det där är ’obo’, de heliga tecknen och altarna för de onda andarna, som vaktar passet», förklarade vägvisaren. »Detta passet heter Jagasstai, och om det har många mycket gamla sägner bevarats genom tiderna, lika gamla som bergen själva.»

Vi fingo honom att omtala några av dem, och mongolen började sin berättelse, under det han satt där gungande på sin kamel och kastade försiktiga blickar runt omkring sig.

»Detta hände sig långt, långt tillbaka i tiden … Den store Djingis Khans sonson satt på Kinas tron och härskade