118
efter vägen, kom slutligen tillbaka till oss, viftade med armarna och sade:
»Vi har tappat bort vägen och måste tillbringa natten här. Det är mycket illa, för vi kan inte få tag i någon ved för spisen, och kylan kommer att bli ännu starkare.»
Med frusna händer lyckades vi trots blåsten med mycken möda få upp tältet och satte in den nu oanvändbara spisen i det. Vi täckte över tältet med snö och grävde djupa och långa fåror i snön, i vilka vi förmådde kamelerna att lägga sig genom att ropa åt dem den vanliga befallningen att falla ner på knäna: »Dzuk! Dzuk!»
Min kamrat opponerade sig emot den tanken, att vi skulle tillbringa en natt utan värme med en spis alldeles bredvid oss.
»Jag går ut och letar bränsle», sade han mycket bestämt, varefter han tog en yxa och gav sig i väg. Efter en timme kom han tillbaka med ett stort stycke av en telegrafstolpe.
»Ni, som hör till Djingis Khans folk», sade han och gnuggade sina frusna händer, »kan ta era yxor och gå upp där åt vänster på berget, så hittar ni nerhuggna telegrafstolpar. Jag träffade gamle Jagasstai själv och han visade mig stolparna.»
Strax intill den plats där vi befunno oss gick den ryska telegraflinje förbi, som förbundit Irkutsk med Uliassutai före bolsjevikernas tid och som kineserna befallt mongolerna att rasera genom att hugga ner stolparna och bortföra tråden. Stolparna komma nu till nytta för dem, som ta sig fram över passet. På detta sätt fingo vi tillbringa natten i etc varmt tält samt hade till kvällsvard varm köttsoppa med vermiceller och detta i själva hjärtat av den förtörnade Jagasstais rike. Tidigt nästa morgon återfunno vi vägen endast ett par hundra steg från vårt tält och fortsatte vår svåra färd över Tarbagatai. Vid början av floden Adairs dalgång upptäckte vi en flock mongoliska kråkor med karminröda näbbar, som kretsade bland klipporna. Vi redo fram till platsen och fingo se en hästs och en ryttares nyligen döda kroppar. Vad de råkat ut för var svårt att gissa. De lågo tätt intill varandra. Tyglarna voro lagda omkring
