Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
119

mannens högra handled. Intet märke efter någon kniv eller kula kunde upptäckas. Det var omöjligt att urskilja mannens anletsdrag. Hans päls tydde på en mongol, men byxor och innerjacka voro icke av mongoliskt snitt. Vi gjorde oss den frågan vad som hänt honom.

Vår mongol böjde förfärad ner sitt huvud och sade lågmält, men med övertygelse: »Det är Jagasstais hämnd. Ryttaren offrade inte vid det södra ’obo’, och därför har anden strypt honom och hans häst.»

Äntligen hade vi Tarbagatai bakom oss, och framför oss hade vi Adairs floddal. Det var en trång, slingrande slätt, som gick utmed floden mellan höga berg och var täckt med yppig gräsväxt. Genom den gick vägen, utmed vilken telegrafstolparna nu lågo, och intrycket av förstörelsen framhävdes än mera genom de stumpar av stolpar av olika höjd, som stodo kvar, och långa sträckor av telegraftråd. Upprivandet av denna telegraflinje sammanhängde med Kinas anfallspolitik mot Mongoliet.

Snart råkade vi på stora skockar av får, som sparkade undan snön för att komma åt det torra, men närande gräset, och ibland syntes nötkreatur och jak-oxar på de höga bergssluttningarna. Endast en gång sågo vi emellertid en herde, ty alla andra hade, när de upptäckt oss på avstånd, givit sig av upp i bergen eller gömt sig i skrevor. Ej heller sågo vi någon jurta utmed vår väg, ty mongolerna hade gömt sina flyttbara boningar i bergens klyftor, så att de icke kunde upptäckas och samtidigt voro skyddade mot stark blåst. Nomader äro mycket skickliga i att finna lämpliga vistelseorter under vintrarna. Jag hade vintertid besökt mången mongolisk jurta på en så skyddad plats, att jag tyckte mig vara i ett drivhus, när jag kom in i dem från de blåsiga stäpperna. En gång stötte vi på en talrik skock får, men när vi kommo närmare, drogo sig de flesta av djuren småningom bort och lämnade en del kvar, medan de övriga gåvo sig i väg över slätten. Av denna senare avdelning rusade snart trettio eller fyrtio stycken rätt upp för bergssluttningen. Jag tog fram min kikare och beskådade dem genom den. Den del av djuren som stannat kvar bestod av vanliga tama får, den stora avdelning som dragit bort över