PÅ EN VULKAN
Nästa afton ankommo vi till Khathyl, ett litet ryskt samhälle i Egingols eller Jagas dalgång, vilken flod här får tillflöde från Kosogol en dryg halv kilometer ovanför byn. Kosogol är en stor alpsjö, djup och kall, etthundratrettiosex kilometer lång och från sexton till fyrtioåtta kilometer bred. På västra stranden bo Darkhat-sojoter, som kalla sjön Hubsugul, under det att det mongoliska namnet är Kosogol. Både sojoter och mongoler anse den för en helig och fruktansvärd sjö. Denna föreställning är mycket lätt att förstå, emedan sjön ligger inom området för nutilldags verksamma vulkaniska krafter, som ibland på alldeles lugna och soliga sommardagar åstadkomma väldiga vågor, farliga ej blott för befolkningens fiskebåtar utan även för de stora ryska passagerarångare, som trafikera sjön. Om vintern lyfter den understundom sitt istäcke helt och hållet, och stora moln av ånga uppstiga från dess yta. Tydligen genombrytes sjöns botten på en del ställen av varma källor eller måhända av lavaströmmar. Bevis på ett sådant underjordiskt utbrott utgör den mängd av döda fiskar, som emellanåt samlas på grundare platser i sjöns avloppsflod. Sjön är synnerligen rik på fisk, i synnerhet olika arter lax och foreller, och särskilt ryktbar är den för sin underbara »vitfisk», som fordom försändes över hela Sibirien och till och med så långt som till Mukden i Mandjuriet. Den är fet och anmärkningsvärt mör i köttet, och av dess rom beredes en fin sort kaviar. En annan art fisk i sjön är den vita »khajrus» eller laxöringen, som under lektiden i motsats till annan fisk går utför strömmen ner i Jaga, där den
