Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
133

ibland finns i sådan mängd, att från strand till strand i vattenytan synas tätt packade massor av fiskryggar. Men den fisken fångas icke, emedan den är full med mask och otjänlig till föda. Till och med hundar och kattor vilja ej röra den. Detta är ett mycket intressant fenomen, som undersöktes och studerades av professor Dorogostaisky vid universitetet i Irkutsk, innan bolsjevikernas uppträdande avbröt hans arbete.

I Khathyl rådde panik vid vår ankomst. Överste Kazagrandis ryska avdelning hade tillfogat bolsjevikerna två nederlag och var redan på marsch mot Irkutsk, men blev plötsligen maktlös och splittrad genom officerarnas inbördes tvister, Bolsjevikerna begagnade sig härav, förstärkte sina trupper till ettusen man och företogo en framryckning för att återvinna vad de förlorat, under det att spillrorna av överste Kazagrandis styrka drogo sig tillbaka mot Khathyl, där han var besluten att göra motstånd mot de röda. Invånarna lastade sina flyttbara tillhörigheter jämte sina familjer på vagnar och skyndade i väg från staden, lämnande kvar boskap och hästar åt vem som helst som kunde sätta sig i besittning därav. En del ämnade gömma sig i den täta lärkträdsskogen och bergsklyftorna i närheten, under det att andra tänkte draga söderut till Muren Kure och Uliassutai. Morgonen efter vår ankomst erhöll den mongoliske ämbetsmannen meddelande om att de röda trupperna överflyglat överste Kazagrandis män och närmade sig Khathyl. Mongolen lastade sina dokument och sina tjänare på elva kameler och gav sig i väg. Våra mongoliska vägvisare hade utan att säga ett ord till oss i hemlighet smitit sin kos tillsammans med honom och lämnat oss utan några kameler. Vår belägenhet var sålunda rent förtvivlad. Vi ilade till de kolonister, som ännu icke avrest, för att söka skaffa kameler hos dem, men de hade förutsett vad som skulle inträffa och redan skickat bort sina djur, så att de icke kunde göra någonting för att hjälpa oss. Då begåvo vi oss till doktor V. G. Gay, en veterinär som bodde i staden och var känd över hela Mongoliet för sin kamp mot boskapspesten. Han bodde här med sin familj, och sedan han nödgats lämna sin statsanställning, hade han