»Prata inte så!» sade en annan av arbetarna. »Det var väl en mongol som red förbi, och så trodde du genast, att det var en rödgardist.»
»Nej, det var inte någon mongol», svarade han. »Hästen var skodd. Jag hörde, hur hästskorna slog emot marken. Det är rysligt.»
»Nå», sade min vän, »det ser ut, som om det är ute med oss nu. Det är i alla fall hårt, att det skall ändas på det här sättet.»
Han hade alldeles rätt. I samma ögonblick hördes en knackning på ytterdörren, men det var mongolen, som hade med sig tre hästar för vår flykt. Vi sadlade dem genast, lade tältet och provianten på det tredje djuret och redo bort till Gay för att ta avsked.
Hemma hos honom var ett helt krigsråd församlat. Ett par kolonister och några kosacker hade kommit i sporrsträck från bergen och meddelat, att den röda styrkan närmade sig Khathyl, men ämnade stanna i skogen över natten och nu höll på att göra i ordning lägereldar. Skenet från dessa kunde vi se genom fönstren på huset. Det föreföll mycket märkvärdigt, att fienden skulle dröja till morgonen därpå, då han var alldeles inpå staden, som han ämnade intaga.
En beväpnad kosack inträdde i rummet och anmälde, att två beväpnade män från truppstyrkan närmade sig. Alla i rummet spetsade öronen, och vi hörde ljudet av hästhovarna utanför samt omedelbart därpå karlarnas röster och en knackning på porten.
»Kom in!» ropade Gay.
Två unga män stego in. Av kölden voro deras mustascher och skägg vita och kinderna blossande röda. De voro klädda i vanliga sibiriska pälsar och stora lammskinnsmössor, men de hade icke några vapen. Det visade sig, att det var en avdelning vita bönder från distrikten Irkutsk och Jakutsk, som slagits med bolsjevikerna. De hade blivit besegrade någonstädes i närheten av Irkutsk och försökte nu förena sig med Kazagrandi. Anförare för denna skara var kapten Vassiliev, en socialist, som lidit mycket under tsarväldet på grund av sina åsikter.
