Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/140

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

136

Våra farhågor voro försvunna, men vi beslöto dock att omedelbart anträda färden till Muren Kure, eftersom vi förskaffat oss de upplysningar vi önskat och voro angelägna om att få avlägga vår rapport. På vägen upphunno vi tre kosacker, som voro ute för att få de åt söder flyende kolonisterna att återvända. Vi gjorde sällskap med dem, och sedan vi suttit av våra hästar, ledde vi dessa över isen. Floden rasade. De underjordiska krafterna åstadkommo ett häftigt vågsvall under isen och kastade med starkt brak upp lösryckta stycken av denna, bräckte sönder dem i småbitar och drogo dem med strömmen ned under det fasta istäcket. Sprickor gingo som ormar i alla riktningar över isens yta. En av kosackerna föll ner i en sådan, och vi kunde nätt och jämt rädda honom. Till följd av sin dopp i denna svåra köld måste han vända tillbaka till Khathvl. Våra hästar halkade och föllo flera gånger. Både människor och djur kände närheten av döden, som svävade över dem och hotade dem med undergång vilket ögonblick som helst. Äntligen uppnådde vi den andra stranden och fortsatte genom dalgången söderut, glada över att ha lämnat bakom oss vulkanerna i både geologisk och figurlig bemärkelse. Sexton kilometer längre bort upphunno vi en första avdelning flyktingar. De hade rest upp ett stort tält och gjort upp en eld inne i det, så att där var varmt och fullt med rök. Deras läger var slaget invid ett stort kinesiskt handelskomplex, vars ägare förvägrat kolonisterna tillträde till de synnerligen rymliga byggnaderna, ehuru det fanns både barn, kvinnor och sjuka personer bland flyktingarna. Vi stannade blott en halvtimme där. Det var nu lätt att taga sig fram på vägen med undantag av de ställen, där det låg djup snö. Vi övergingo den ganska höga vattendelaren mellan Egingol och Muren, och i närheten av passet råkade vi ut för ett mycket oväntat äventyr. När vi passerade mynningen av en ganska bred dalgång, vid vars bortre del det växte tät skog, upptäckte vi två ryttare, som tydligen uppmärksamt iakttogo oss. Deras sätt att sitta i sadeln och hästarnas utseende angåvo, att det icke var mongoler. Vi ropade och viftade åt dem, men de svarade icke. Ur skogen framkom en tredje ryttare, som stannade och bespejade oss. Vi