Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
145

Vi gingo ut ur staden i dess östra del och passerade utmed det lager, där de mongoler uppehöllo sig, som ruinerats genom de kinesiska pålagorna. Även där var man tydligen i orolig väntan, hur förhållandena skulle utveckla sig, ty trots den sena timmen hade ingen gått till vila. Vi smögo oss ut på isen och togo oss fram utmed floden till »nagan hushun». När vi kommit ut ur staden, började vi krypa mycket försiktigt och begagnade oss av varje möjlighet att hålla oss dolda. Vi voro beväpnade med revolvrar och handgranater och visste, att en liten truppstyrka hölls i beredskap i staden för att komma till vår hjälp, om vi skulle råka i fara. Först smög sig den unge kinesen fram, och som av en skugga åtföljdes han av min vän, som oavlåtligt lät honom veta, att han skulle bli strypt som en råtta, om han gjorde minsta försök att förråda oss, och jag är rädd för att den unge vägvisaren ej var vidare förtjust över denna utflykt tillsammans med min jättelike vän, som flåsade hörbart till följd av den ovanliga ansträngningen. Äntligen fingo vi syn på planket kring »nagan hushun», och mellan oss och det låg öppna fältet, på vilket vår lilla skara med lätthet kunnat upptäckas, varför vi beslöto att krypa fram en i sänder, utom det att kinesen fick stanna i min betrodde väns sällskap. Lyckligtvis fanns det flera högar med frusen gödsel på fältet, som vi använde som betäckning, under det vi togo oss fram till vårt mål, planket kring inhägnaden, I skydd av detta smögo vi oss fram till gårdstomten, dit rösterna från den upphetsade hopen lockade oss. Medan vi intogo lämpliga platser i mörkret för att lyssna och göra iakttagelser, lade vi märke till två egendomliga omständigheter i vårt omedelbara grannskap.

Jämte oss fanns ännu en osynlig åskådare av den kinesiska sammankomsten. Han låg på marken med huvudet i en grop, som hundar krafsat upp under planket. Han höll sig alldeles stilla och hade tydligen icke hört oss komma. I diket strax bredvid fanns en vit häst med ombunden nos, och något längre bort stod en annan sadlad häst bunden vid planket.

Inne på gården rådde häftigt oväsen. Omkring tvåtusen människor skreko, disputerade och svängde omkring sig med