Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

146

armarna i vilda åtbörder. Nästan alla voro beväpnade med gevär, revolvrar, sablar och yxor. Bland hopen rörde sig unga slynglar, som pratade i ett, delade ut papper, förklarade och övertygade. Till sist steg en stor, bredaxlad kines upp på brunnskaret, svängde geväret över sitt huvud och lät höra ett högljutt och hetsigt ordsvall.

»Han försäkrar dem», sade vår tolk, »att det är nödvändigt att här göra detsamma som kineserna gjort i Kobdo och av residenten utverka löftet om en order till vakten att inte förhindra utförandet av deras planer. Dessutom måste den kinesiske residenten avfordra ryssarna alla deras vapen. ’Sedan skall vi ta hämnd på ryssarna för deras illdåd i Blagovestjensk år 1900, då de dränkte tretusen kineser. Ni stannar här, medan jag går till residenten och talar med honom.’»

Han hoppade raskt ner från brunnen och begav sig mot den utgång, som vette åt staden till. Med detsamma sågo vi mannen, som låg med huvudet under planket, krypa baklänges ut ur sin grop, taga upp sin vita häst ur diket och därpå springa bort och lösgöra den andra hästen samt leda dem båda tillbaka åt vår sida, som låg åt motsatt håll mot staden. Sedan lämnade han den andra hästen och gömde sig bakom ett hörn av »nagan hushun». Mannen som talat gick ut genom porten, och när han fick se sin häst på andra sidan om gårdstomten, slängde han geväret på ryggen och skyndade fram till hästen. Han hade kommit ungefär halvvägs, då främlingen bakom planket plötsligt galopperade fram och i en handvändning formligen slängde den andre upp från marken över sadelknappen, där vi sågo honom binda en tygtrasa för munnen på den till hälften strypte kinesen och sedan ila bort med honom västerut från staden.

»Vem tror du det kunde vara?» frågade jag min vän, som ögonblickligen svarade: »Det måste varit Tushegoun Lama …»

Hela hans utseende påminde starkt om denne mystiske, hämnande lama, och det sätt varpå han behandlade sin fiende var alldeles som om Tushegoun skulle gjort det. Senare på natten fingo vi höra, att någon stund efter det talaren gått sin väg för att utverka residentens medverkan i