Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
11

i motsättning till hans kända politiska ståndpunkt, men som i själva verket är fullt överensstämmande med den, är hans ordförandeskap i den revolutionära styrelse, som kom till stånd under de sista dagarna av år 1905 i yttersta östern med huvudsäte i Charbin. I likhet med många andra ryska undersåtar kände han en bitter missräkning över att tsaren svek sitt manifest av den 17 oktober 1905, och han samtyckte till att i östern leda den rörelse, som gick ut på att från Ryssland avskilja den del av Sibirien, som ligger mellan sjön Baikal och Stilla havet. Under den korta tiden av sextio dagar stod han i spetsen för den organisation, som hade detta till mål och vilken arbetade med underkommittéer i Vladivostok, Blagovestjensk och Tjita. När 1905 års revolution föll i spillror, drog den naturligtvis med sig i fallet denna utpost i östern, och doktor Ossendowski blev jämte sina medhjälpare tillfångatagen och ställd inför rätta.

Natten mellan den 15 och den 16 januari 1906 häktades han och ingenjörerna S. Nowakowski, W. Lepeshinsky, Maksimov, Wlasenko och K. Dreyer samt juristen A. Kozlowsky tillsammans med trettiosju andra personer. Ehuru han blivit varnad på förhand och tillfälle till flykt ordnats för honom, föredrog han att dela sina kamraters öde och underkasta sig rättsligt förfarande. Han dömdes till döden, men genom greve Wittes bemedling blev hans dom ändrad till två års fängelse.

Från sitt tillfångatagande den 16 januari förvarades han omväxlande i fängelserna i Charbin, Chabarovsk, Nikolajevsk och Vladivostok samt till sist i Peter-Paulsfästningen i Petrograd. På grund av att han tillbragt en del av sin fängelsetid i straffanstalter borta i östern fick han sina två år avkortade med omkring fem månader, så att han frigavs den 27 september 1907 från fästningen vid Neva.

Av hans förnämsta olyckskamrater vistas Nowakowski nu i Posen, Lepeshinsky är död, och K. Dreyer var under kriget direktör vid Putilov-verken i Petrograd.

Sedan Koltjaks styrelse ramlat och doktor Ossendowski lyckats undkomma bolsjevikerna tillbaka till civilisationen, har han fortsatt att ägna sitt intresse åt de idéer han tidigare omfattat genom att under Washingtonkonferensen