162
Vid denna tid, en morgon i april, anlände till Uliassutai en egendomlig grupp beväpnade ryttare. De togo in hos bolsjeviken Bourdukov, som, efter vad som berättades, gav dem en stor mängd silver. Det var överstarna Poletika och N. N. Philipov samt tre den sistnämndes bröder, och de sade, att de förut varit officerare vid det kejserliga gardet. Nu önskade de samla ihop alla vita officerare, som befunno sig i Mongoliet och Kina, samt föra dem till Urianhai för att bekämpa bolsjevikerna, men först ville de fördriva baron Ungern och återlämna Mongoliet till Kina. De sade sig vara representanter för den vita centralorganisationen i Ryssland.
De ryska officerarnas klubb i Uliassutai inbjöd dem till ett sammanträffande, undersökte deras papper och utfrågade dem. Härvid framgick, att allt vad dessa nykomna officerare påstått om sina föregående förhållanden var alldeles falskt, att Poletika intog en framskjuten post inom bolsjevikernas krigskommissariat, att en av bröderna Philipov hade varit Kamenevs medhjälpare vid hans första försök att komma över till England, att den vita centralorganisationen i Ryssland icke existerade, att den påstådda striden i Urianhai endast var en fälla för de vita officerarna samt att gruppen stod i intimt samarbete med bolsjeviken Bourdukov.
En diskussion uppstod genast bland officerarna om vad de skulle göra med gruppen, och därvid splittrades dessa i två bestämt åtskilda partier. Överstelöjtnant Michailov med en del officerare anslöt sig till Poletikas grupp, just som överste Domojirov anlände med sin styrka. Denne satte sig i förbindelse med båda partierna för att känna sig för, hur den politiska situationen var, samt utnämnde till sist Poletika till kommendant i Uliassutai och sände baron Ungern en fullständig rapport över vad som inträffat i staden. I detta aktstycke ägnade han mycket utrymme åt mig och anklagade mig för att motarbeta utförandet av hans befallningar. Hans officerare bevakade mig oavbrutet, och från olika håll mottog jag varningar att noga akta mig. Denna hop och dess ledare begärde öppet få veta, vad rätt denne utlänning hade att blanda sig i Mongoliets angelägenheter, och en av
