Domojirovs officerare utmanade mig vid en sammankomst i avsikt att framkalla en tvist. Jag svarade honom helt lugnt:
»Och med vad rätt lägger sig de ryska flyktingarna i saken, de som inte har några rättigheter vare sig hemma hos sig eller utomlands?»
Officern gjorde ingen invändning i ord, men i hans ögon lyste svaret på ett mycket tydligt sätt. Min reslige vän, som satt bredvid mig, märkte detta samt klev fram till honom, lutade sig över honom och sträckte på armar och händer, som om han just vaknat upp från en slummer, under det han yttrade: »Det skulle vara skönt att få motionera sig med litet boxning en stund.»
Vid ett tillfälle skulle Domojirovs anhängare lyckats gripa mig, om jag ej blivit räddad genom vaksamheten hos vår grupp av utlänningar. Jag hade begivit mig till fästningen för att förhandla med den mongoliske styresmannen om utlänningarnas avfärd från Uliassutai. Chultun Beyli uppehöll mig rätt länge, så att klockan var omkring nio på kvällen när jag återvände. Min häst gick i skritt, när ett par kilometer från staden tre män störtade upp från diket och sprungo emot mig. Jag manade på min häst, men såg en del andra män komma upp ur det andra diket liksom för att genskjuta mig. De rusade emellertid på den förra gruppen och bemäktigade sig den, och jag hörde en utländsk röst ropa mig tillbaka. Då fick jag se tre av Domojirovs officerare omringade av polska soldater och andra utlänningar under anförande av min gamle pålitlige agronom, som var sysselsatt med att binda officerarnas händer bak deras ryggar så kraftigt, att det knakade i dem. Sedan han fullgjort detta och fortfarande rökte sin evinnerliga pipa, yttrade han allvarligt: »Jag förmodar det är bäst att kasta dem i floden.»
Skrattande åt hans allvarliga ton och åt rädslan hos Domojirovs officerare, frågade jag dessa, varför de ämnat anfalla mig. De slogo ned ögonen och tego. Det var en vältalig tystnad, och vi förstodo allt för väl vad för avsikt de haft. Dessutom hade de revolvrar gömda i fickorna.
»Utmärkt!» sade jag. »Saken är klar. Jag skall släppa er, men ni får hälsa den som skickat er, att nästa
