Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
165

hände, fruktade en katastrof och beslöto till sist att lämna Uliassutai, denna härd för lidelser, stridigheter och angivelser. Vi hörde, att Poletikas parti också ämnade ge sig av några dagar senare. Vi delade oss i två grupper, av vilka den ena skulle färdas den gamla karavanvägen genom öknen Gobi rätt mycket sydligare än Urga till Kuhu-Hoto eller Kweihuacheng och Kalgan, varemot jag tillsammans med min vän agronomen och två polska soldater satte kurs på Urga över Zain Shabi, där överste Kazagrandi i ett till mig kort förut avsänt brev bad mig sammanträffa med honom. Vi lämnade således Uliassutai, där vi upplevat så många spännande tilldragelser.

På sjätte dagen efter vår avfärd ankom till staden en avdelning buriater under befäl av buriaten Vandalov och den ryske kaptenen Bezrodnov, som jag sedan träffade i Zain Shabi. Det var ett detachement, som baron Ungern ditsänt från Urga för att återställa ordningen i Uliassutai och sedan marschera på Kobdo. Under vägen från Zain Shabi mötte Bezrodnov Poletikas och Michailovs skara. Han företog en visitation, varvid upptäcktes misstänkta dokument bland deras effekter och bland Michailovs och dennes hustrus tillhörigheter det silver och annat som tagits från kineserna. Utav denna grupp på sexton personer sände han N. N. Philipov till baron Ungern, frigav tre andra och sköt de återstående tolv. På det sättet miste en del av flyktingarna i Uliassutai livet i Zain Shabi, och ett slut gjordes på gruppen Poletikas verksamhet. I Uliassutai lät Bezrodnov skjuta Chultun Beyli för det han kränkt fördraget med kineserna samt även några bolsjeviker bland de ryska kolonisterna. Han arresterade Domojirov och skickade honom till Urga samt … återställde ordningen. Förutsägelserna om Chultun Beyli hade således gått i uppfyllelse.

Jag kände till Domojirovs rapporter om mig, men beslöt icke desto mindre fortsätta till Urga och icke ta en omväg förbi staden, såsom Poletika ämnade göra, när han råkade bli tillfångatagen av Bezrodnov. Nu var jag van vid att se faran rätt i ögonen, och jag begav mig åstad för att möta den förskräcklige »blodige baronen». Ingen kan bestämma över sitt eget öde. Jag ansåg mig inte ha gjort något orätt, och