166
varje känsla av fruktan hade jag för länge sedan upphört att hysa. På vår färd mötte vi en beriden mongol, som bragte oss underrättelsen om våra bekantas död i Zain Shabi. Han stannade över natten i min jurta vid poststationen och omtalade för mig följande dödssägen:
»För lång tid tillbaka, när mongolerna härskade över Kina, var Beltis Van furste av Uliassutai. Han var vansinnig och avrättade utan dom och rannsakning varje person, som vågade komma till hans stad. Alla de andra furstarna och rika mongolerna omringade Uliassutai, där Beltis rasade, avskar samfärdseln på alla vägar och ej tillät någon komma in eller ut. Hungersnöd uppstod i staden, sedan alla oxar, får och hästar förtärts, och Beltis Van beslöt till sist att bryta sig igenom med sina soldater västerut till det område, som beboddes av ett honom underlydande folk, oleterna. Han och hans män stupade i striden, och på Hutuktu Bujantus inrådan begrovo furstarna de döda på bergssluttningarna omkring Uliassutai. De jordade dem under trollsånger och besvärjelser, för att deras land hädanefter skulle vara förskonat för all våldsam död. Gravarna övertäcktes med tunga klippblock och hutuktun förutsade, att den våldsamma dödens onda ande endast skulle uppstiga ur marken, om människoblod blev utgjutet på den täckande stenen. Sådan var den sägen, som bevarats bland oss, och nu har den gått i uppfyllelse. Ryssarna sköt tre bolsieviker där och kineserna två mongoler, Beltis Vans onda ande bröt sig lös från sitt fängsel under den tunga stenen och nedmejar nu människorna med sin lie. Den ädle Chultun Beyli är död och den ryske befälhavaren Michailov också, och döden har sträckt sig ut över våra ändlösa stäpper. Vem skall nu kunna hejda den? Vem skall väl binda dess vilda händer? En ond tid har kommit för gudarna och de goda andarna. De onda andarna har öppnat fejd med de goda. Vad kan människorna göra nu? De har endast att dö, endast att dö &hellip»
