Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

170

sedermera kejsare över Kina, Indokina och Mongoliet, blivit så betagen i det vackra landskapet och betesmarkerna omkring Djirgalantu, att han anlagt en stad där. Snart blev denna emellertid övergiven av sina invånare, ty mongolen är nomad och kan inte trivas med det onaturliga livet i en stad. Stäppen är hans hus och hela jorden hans stad. Under någon tid var denna stad vittne till strider mellan kineserna och Djingis Khans trupper, men sedan föll den i glömska. För närvarande återstår ingenting annat än ett torn i spillror, från vilket fordomdags tunga stenblock störtades ned på fiendernas huvuden, samt Djingis Khans brorson Kublais förfallna port. Mot den av månstrålarna upplysta, grönaktiga himmeln avtecknade sig bergens söndertrasade konturer och silhuetten av tornet med dess skottgluggar, genom vilka de förbiilande molnen skymtade i månskenet.

När vår lilla skara lämnat Uliassutai, färdades vi utan brådska och tillryggalade sextio till åttio kilometer om dagen, tills vi voro på ett avstånd av hundra kilometer från Zain Shabi. Då skildes jag från de övriga för att bege mig dit och där sammanträffa med överste Kazagrandi. Solen var nyss uppgången, då min ende följeslagare, den mongoliske vägvisaren, och jag utan några packdjur började rida uppför de ej vidare höga, skogbevuxna bergssluttningarna, från vilkas topp jag kunde se mina kamrater försvinna nere i dalen. Då hade jag ingen aning om de många, ej långt ifrån ödesdigra faror jag skulle bli utsatt för under denna ensliga färd, vilken därjämte kom att räcka mycket längre än jag förutsett. När vi övergingo en liten å med sandstränder, berättade min mongol, att befolkningen brukade komma dit om somrarna och vaska guld trots förbud från prästerna. Arbetsmetoden härvid var mycket primitiv, men resultaten ådagalade tydligt, hur guldförande sanden var. Mongolen lägger sig raklång på marken och borstar sanden åt sidan med en fjäder, under det att han blåser ner i den uppkomna fördjupningen. Då och då väter han på fingret och plockar upp ett litet guldkorn eller en ytterst obetydlig guldklimp, som han släpper ner i en liten under hans haka hängande påse. Genom detta