primitiva mudderverk utvinnes på detta sätt per dag omkring åtta gram av den gula metallen till ett värde av nitton kronor.
Jag hade bestämt mig för att rida hela sträckan till Zain Shabi på en enda dag. Vid poststationerna påskyndade jag hästarnas infångande och sadlande så mycket det var mig möjligt. På en plats, som låg omkring fyrtio kilometer från klostret, lämnade mongolerna mig en vild häst, en stor och kraftig vit hingst. När jag skulle sätta mig upp på den och redan hade foten i stigbygeln, slog den och gav mig en spark just på det ben, som blivit sårat i striden vid floden Ma-chu. Benet svullnade genast och började värka. Vid solnedgången upptäckte jag de första ryska och kinesiska byggnaderna och sedan klostret i Zain. Vi kommo ner i en dalgång med ett litet vattendrag utmed ett berg, på vars topp voro uppställda vita klippblock, som tillsammans bildade orden till en tibetansk bön. Vid foten av detta berg låg en kyrkogård för lamaer, det vill säga där funnos högar av ben och en massa hundar. Äntligen hade vi klostret alldeles nedanför oss. En vanlig fyrkant, omgiven av ett plank. I mitten låg ett stort tempel, som var alldeles olikt den i västra Mongoliet vanligen förekommande typen. Dess arkitektur var icke i kinesisk stil, utan tibetansk. Byggnaden var vit och hade lodräta murar och regelbundna rader av fönster med svarta inramningar, ett svart tegeltak samt mellan stenväggarna och takbjälkarna ett högst ovanligt skikt, som var gjort av kvistar från ett tibetanskt träd, som aldrig ruttnar. Ett annat litet fyrkantigt komplex av ryska byggnader låg något längre åt öster och hade telefonförbindelse med klostret.
»Den levande guden i Zain bor där», sade mongolen och pekade på den mindre fyrkanten. »Han tycker om ryska seder och bruk.»
Norr om en kägelformig höjd fanns ett torn, som återkallade det babyloniska »zikkurat» (Babels torn) i minnet. Det var det tempel, där de gamla böckerna och manuskripten förvarades samt vilket dessutom hyste kasserade prydnader och andra föremål, som använts vid religiösa ceremonier, tillsammans med avlidna klosterföreståndares dräkter. Bakom detta museum reste sig en
