Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/184

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

180

Dagen efter vår återkomst till Zain Shabi kände jag mig fullt återställd och beslöt att fortsätta till Van Kure. När jag tog avsked av hutuktun, erhöll jag en stor hatyk, och han uttalade sitt varmaste tack för den gåva jag givit honom den första dagen av vår bekantskap.

»Det var en utmärkt medicin!» utropade han. »Efter vår utflykt kände jag mig alldeles förbi, men sedan jag tagit in er medicin, blev jag fullkomligt som föryngrad. Tusen tack!»

Mannen hade svalt mitt osmiridium. Helt säkert kunde det icke göra honom någon skada, men att det botat honom, var högst underbart. Kanske västerlandets läkare vilja pröva detta nya, oskadliga och mycket billiga läkemedel — det finns blott tre kilogram därav i hela världen — men i sådant fall begär jag blott, att de låta mig få patenträttigheterna på det för Mongoliet, Barga, Sinkiang, Koko Nor och alla övriga länder i Centralasien.

En gammal rysk kolonist följde med mig som vägvisare. Man gav mig ett stort, men lätt och bekvämt åkdon, som var förspänt och drogs på ett egendomligt sätt. En fyra meter lång, rak stång fastsattes tvärs över främre delen av skaklarna, och på vardera sidan togo två ryttare denna stäng ovanpå sina sadelknappar och galopperade i väg med mig över stäpperna. Bakom oss galopperade fyra andra ryttare med fyra handhästar.