fanns kvar, bredvid fyrfatet, ställde sig vår värd på knä framför elden och tog fram en bit av fårets skinn, som han på sina båda händer högtidligt framräckte till hutuktun. Pandita skrapade av ullen och askan med sin kniv, skar biten i tunna strimlor och började äta av denna verkligen läckra anrättning. Det var skinnet strax ovanför bröstbenet och kallas på mongoliska »tarach» eller »pil». När ett får blivit flått, skäres detta lilla stycke ut och lägges på de heta kolen, där det halstras mycket långsamt. Behandlat på det sättes, anses det för den finaste biten på hela djuret och bjudes alltid åt hedersgästen. Det är icke tillåtet att dela den, det förbjudes mycket strängt av den ceremoniösa sedvänjan.
Efter måltiden föreslog vår värd en jakt på tjockhornsfår, av vilket villebråd man visste att en talrik flock höll till uppe i bergen mindre än en kilometer därifrån. Hästar med dyrbara sadlar och betsel fördes fram. Hela den präktiga munderingen på hutuktuns häst var prydd med rött och gult kläde såsom ett tecken på hans höga rang. Omkring femtio mongoler galopperade bakom oss. När vi lämnat våra hästar, anvisades oss platser bakom några klippor omkring trehundra steg från varandra, och mongolerna började inringa berget. Efter omkring en halvtimme fick jag se någonting röra sig bland klipporna och urskilde strax därpå ett vackert tjockhornsfår taga väldiga språng från den ena klippavsatsen till den andra, och efter det följde en flock på omkring tjugu djur i brådaste fart. Jag blev mäkta förargad, enär det såg ut, som om mongolerna skämt bort alltsammans och drivit ut flocken åt sidan, innan ringen omkring den var sluten. Men jag hade lyckligtvis misstagit mig. Rätt framför flocken rusade en mongol upp från en plats bakom en klippa och svängde med armarna. Det var endast det stora djuret i täten, som icke lät skrämma sig, utan fortsatte rakt fram förbi den obeväpnade mongolen, medan de övriga i ett slag svängde runt och rusade rätt ner mot mig. Jag öppnade eld och fällde två av dem, och hutuktun sköt också en samt en myskantilop, som oförmodat kommit fram bakom en klippa alldeles i närheten. Det största paret horn vägde omkring tretton och ett halvt kilogram, och det var av ett ungt djur.
