Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/188

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs


EN »URGA»-FÄRD


Ännu en gång åkte jag förbi kända platser. Berget varifrån jag sett Bezrodnovs detachement och strömmen vari jag kastat mina vapen, allt detta låg snart bakom mig. Vid den första hållplatsen erfor jag en missräkning över att inga hästar funnos där. I jurtorna funnos endast värden på stället och två av hans söner. Jag visade honom mitt dokument, varvid han utropade:

»Jaså, min herre har rättighet till ’urga’. Då skall vi snart skaffa hästar.»

Han hoppade upp i sadeln, tog två av mina mongoler med sig, utrustade dem och sig själv med långa, smala stänger, fyra till fem meter i längd och försedda i ändarna med en repögla, samt galopperade i väg med min vagn efter sig. Vi lämnade vägen, färdades fram över stäppen under en timmes tid och kommo till en stor flock betande hästar. Under det mongolen var sysselsatt med att för vår räkning med sin stång och rännsnara, vilken också kallas »urga», infånga erforderligt antal av dem, kommo dessas ägare i galopp från bergen i närheten. När den gamle mongolen visade dem mina papper, hade de ingenting att invända och lämnade fyra karlar i deras ställe som följt mig dit. På detta sätt resa mongolerna, icke utefter postvägen utan direkt från den ena hjorden hästar till den andra, där de nya djuren infångas och sadlas och de nya hästägarna intaga de förras plats. Alla mongoler, som råka ut för att behöva fortskaffa en person, som har rättighet till »urga», söka fullgöra sitt åliggande så snabbt som möjligt och galoppera i rasande fart ungefär i den riktning den resande skall fram och