Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/189

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
185

överantvarda uppdraget åt grannen. Varje resande, som har rätt till »urga», kan själv infånga hästar, om dessas ägare ej finnas tillstädes, och äger att tvinga de förra att fortsätta och kvarlämna sina djur. Men detta inträffar mycket sällan, ty mongolen tycker aldrig om att söka reda på sina hästar i en annans hjord, emedan sådant alltid medför många tillfällen till tvist.

Enligt en förklaring är det detta bruk som givit upphov till staden Urgas namn bland främlingar. Mongolerna själva kalla den alltid Ta Kure, »Det stora klostret». Anledningen till att buriaterna och ryssarna, vilka voro de första som idkade handel i dessa trakter, använde benämningen Urga var den, att platsen var den förnämsta destinationsorten för alla de handelsexpeditioner, som färdades fram över stäpperna förmedels detta sätt att resa. En annan förklaring är den, att staden ligger i en »ögla», som bildas av tre bergåsar, och att utmed den ena av dessa floden Tolas lopp påminner om den stång, som kommer till användning vid färder över stäpperna med »urga».

Tack vare den mig medgivna, förmånliga rättigheten att färdas förmedels »urga», fick jag på en sträcka av omkring trehundratjugu kilometer genomfara trakter av Mongoliet, som aldrig besökas av resande. Detta gav mig ett välkommet tillfälle att iakttaga faunan i denna del av landet, och jag såg många väldiga hjordar av antiloper på femtusen till sextusen djur, en del flockar tjockhornsfår samt »wapiti» eller amerikanska älgar och »kabarga» eller myskantiloper. Understundom döko små flockar av vilda hästar och vildåsnor upp vid horisonten och försvunno.

På en plats såg jag en stor koloni murmeldjur. Över en yta av åtskilliga kvadratkilometer lågo de av dem uppkastade jordhögarna spridda med öppningar till de underjordiska gångar, däri dessa djur uppehålla sig. In och ut ur dessa hål sprungo de grågula eller bruna djuren, vilka voro av alla storlekar, upp till samma storlek som en ordinär hund. De rörde sig tungt, och skinnen på deras feta kroppar gjorde intryck av att vara för stora för dem. Murmeldjuren äro utmärkta »guldgrävare», som alltid gräva djupa gropar och gångar samt kasta upp stenarna på marken. På många