Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

188

stäppen. Detta förråd placerar djuret alltid vid ingången till sin kula för att slippa draga fodret så lång väg under vintern. Hästar och kameler tycka mycket om denne lille farmares hö, emedan det alltid är taget av det mest närande gräset. Hövålmarna äro så starkt gjorda, att man knappast kan sparka sönder dem.

Nästan överallt i Mongoliet träffade jag på antingen enstaka par eller hela flockar av den grågula stäpprapphönan, som går under namnet »salga» eller »rapphönssvala», därför att den har en lång spetsig stjärt, som liknar svalans, och emedan dess flykt är fullkomligt lik denna fågels. Dessa rapphöns äro mycket tama och orädda, så att man kan komma på tio till femton stegs avstånd ifrån dem, men när de lyfta, stiga de mycket högt och flyga långa sträckor utan att slå ned, och hela tiden giva de ifrån sig ett läte, som liknar svalornas. De äro ljusgrå eller gula, men hanarna ha vackra, chokladfärgade fläckar på rygg och vingar, och ben och fötter äro starkt fjäderbevuxna.

Jag fick tillfälle att göra dessa iakttagelser, därför att jag färdades genom sällan besökta trakter förmedels »urga», men detta befordringssätt hade också sina stora olägenheter. Mongolerna förde mig snabbt raka vägen mot mitt mål och togo med stor belåtenhet emot de kinesiska dollars, som jag presentade dem. Men efter att ha tillryggalagt omkring åttatusen kilometer på min kosacksadel, som nu låg bakom mig på vagnen alldeles betäckt med damm som en annan handelsvara, fann jag det högst obehagligt att bli plågad och skakad i denna vårdslöst körda vagn, som ovarsamt slängdes fram över stenar, kullar och gropar av de vilda hästarna med sina lika vilda ryttare och som hoppade och knakade samt endast höll ihop på grund av sin ihärdiga föresats att visa mig hur angenäm och inbjudande en färd i ett gott mongoliskt åkdon var! Alla ben i min kropp började värka. Slutligen pinades jag vid varje stöt, och till sist fick jag ett mycket häftigt anfall av ischias i mitt särade ben. På natten kunde jag varken sova eller förbli i liggande ställning eller ens sitta utan obehag, utan tillbragte hela natten med att gå fram och tillbaka på stäppen och höra på de högljudda snarkningarna från jurtans