komma flygande med vinden, och föra ner dem i sina små hål. Detta djur har en synnerligen trofast vän i stäppens gula lärka, brun på ryggen och huvudet. När den ser den lilla gnagaren springa omkring på marken, sätter den sig på dess rygg, flaxar med vingarna för att hålla balansen och rider utmärkt på denna raskt galopperande springare, som glatt viftar med sin långhåriga svans. Under sin ritt fångar lärkan kvickt och behändigt de på vännens kropp levande parasiterna och ger tillkänna sin belåtenhet med sin sysselsättning genom några korta, behagliga toner. Mongolerna kalla detta fyrfota djur för »den glada lärkans häst». Lärkan varskor det för annalkande örnar och hökar med tre gälla visslingar, i samma ögonblick den upptäcker dessa luftens stråtrövare, och tar själv sin tillflykt bakom en sten eller i någon liten grop. Efter den signalen sticker ingen »imouran» ut huvudet ur sitt hål, förrän faran är över. På det sättet leva den glada lärkan och dess ridhäst i ömsesidig vänskap.
I andra trakter av Mongoliet, där det var mycket rik gräsväxt, såg jag en annan sorts gnagare, som jag tidigare påträffat i Urianhai. Det var en mycket stor prärieråtta med en kort svans, och det djuret lever i kolonier på etthundra till tvåhundra individer. Det är intressant och enastående i sitt slag såsom den skickligaste jordbrukaren bland djuren genom det sätt, varpå det gör i ordning sitt förråd av foder för vintern. Under de veckor, då gräset är som saftigast, formligen mejar det ned det med snabba, ryckvisa svängningar av huvudet, under det att det biter av tjugu till trettio grässtrån med sina långa, skarpa framtänder. Sedan låter det gräset torka, och därefter stackar det sitt iordninggjorda hö på det mest vetenskapliga sätt. Först gör det en hög av omkring trettio centimeters höjd. Genom denna driver det ner i marken fyra lutande stickor, som löpa tillsammans mot högens mitt, och binder ihop dem tätt ovanför höet med de längsta grässtråna. Därvid låter det stickornas ändar skjuta fram tillräckligt långt för att möjliggöra, att högens höjd fördubblas, och sedan gör det åter en sammanbindning med andra långa strån — allt detta för att hindra vinterförrådet av foder att blåsa bort över
