EN GAMMAL SPÅMAN
Från denna plats fortsatte jag min färd på den ordinarie postvägen. I dessa trakter hade mongolerna mycket dåliga och uttröttade hästar, emedan de ständigt voro nödsakade att anskaffa sådana åt Daichin Vans och överste Kazagrandis talrika kurirer. Vi voro tvungna att tillbringa natten vid den sista »ourton» före Van Kure, där en reslig gammal mongol och hans son förestodo stationen. Efter vår kvällsvard tog han fårets skulderblad, som blivit omsorgsfullt renskrapat från allt kött, såg på mig, lade under en del besvärjelser detta ben bland glöden och sade:
»Jag tänker spå er. Mina förutsägelser slår alltid in.»
När benet svartnat, tog han ut det från glöden, blåste bort askan och började granska dess yta mycket noga och skåda in i elden genom det. Han fortsatte sin undersökning en lång stund och lade därpå med rädsla i sitt ansikte benet tillbaka bland kolen.
»Vad såg ni?» frågade jag skrattande.
»Var tyst!» viskade han. »Jag kunde urskilja förskräckliga tecken.»
Han tog ut benet igen och började undersöka det synnerligen noggrant, under det han hela tiden framviskade böner och gjorde en del besynnerliga rörelser. Med mycket högtidlig och lugn röst uttalade han sina spådomar.
»Döden i skepnad av en lång, vit man med rött hår skall stå bakom er och länge och noga vakta er. Ni kommer att märka det och invänta ert öde, men döden kommer att draga sig tillbaka … En annan vit man blir er vän … Innan fyra dagar förgått, skall ni förlora edra bekanta. De kommer att
