orosstiftare», utropade han med hysterisk röst, under det han fäste blicken på mig. På ögonblicket fick jag ett intryck av hans utseende och sinnesbeskaffenhet. Han hade ett litet huvud ovanför ett par breda axlar, ljust hår i oordning, rödaktiga, borstiga mustascher och ett skinntorrt, trött ansikte, som påminde om dem man ser på gamla bysantinska skulpturer. För övrigt fäste man sig i hans utseende blott vid en bred, framskjutande panna ovanför ett par ögon, skarpa som stål. Dessa ögon voro fästa på mig, som om ett djur sett på mig från sin håla. Mina iakttagelser gjordes visserligen vid första ögonkastet, men jag insåg, att jag hade framför mig en mycket farlig man, som var färdig att ögonblickligen företaga oåterkalleliga handlingar. Ehuru faran var uppenbar, kände jag mig i högsta grad förolämpad.
»Sitt ner!» stötte han fram med väsande röst och pekade på en stol, under det han nervöst drog i sina mustascher. Jag kände vreden koka inom mig och sade till honom utan att sätta mig:
»Ni har tillåtit er att förolämpa mig, baron. Mitt namn är alltför väl känt för att ni skall kunna tillåta er dylika insinuationer. Ni kan göra med mig vad ni behagar, därför att ni har makten på er sida, men ni kan inte tvinga mig att tala med en person, som förolämpar mig.»
När jag sade detta, slängde han ner fotterna från bädden och betraktade mig med tydlig förvåning, under det han höll andan och fortfarande drog i sina mustascher. Till det yttre bibehöll jag mitt lugn och började likgiltigt se mig omkring i jurtan. Då först upptäckte jag general Rezukhin. Jag bockade mig för honom, och han besvarade tyst min hälsning. Därefter kastade jag åter min blick på baronen, som satt med nedböjt huvud och slutna ögon samt då och då strök sig över ögonbrynen och mumlade för sig själv.
Plötsligen reste han sig upp och sade i skarp ton, under det han riktade blicken förbi och över mig:
»Gå ut! Det behövs ingenting mera …»
Jag vände mig om och fick se kapten Veselovsky med sitt bleka, kalla ansikte. Jag hade icke hört honom komma
