196
in. Han svängde militäriskt på klacken och gick ut genom dörren.
»’Döden från den vite mannen’ har stått bakom mig», tänkte jag, »men har den lämnat mig helt och hållet?»
Baronen stod en stund fundersam och började sedan tala i osammanhängande, avbrutna meningar.
»Jag ber er om ursäkt … Ni måste tänka på att det finns så många förrädare! Hederligt folk finns inte mera. Jag kan inte lita på någon. Alla namn är falska eller antagna. Ögon och ord bedrager … Bolsjevismen har demoraliserat och förstört allting. Nyss gav jag befallning om att överste Philipov skulle avrättas, han som påstod sig vara representant för den vita ryska organisationen. Innanför fodret på hans kläder påträffades två av bolsjevikernas hemliga chiffer … När min officer svängde sin sabel över honom, utropade han: ’Varför dödar ni mig, tavarische?’ Jag kan inte lita på någon …»
Han tystnade, och jag sade icke heller någonting.
»Jag ber er om ursäkt!» sade han på nytt. »Jag förolämpade er, men jag är inte bara människa, jag är ledare av stora företag och har så mycken oro, sorger och bekymmer i mitt huvud!»
I hans röst förnam jag en blandning av förtvivlan och uppriktighet. Han räckte okonstlat fram sin hand åt mig. Efter en stunds tystnad sade jag:
»Vad vill ni jag skall göra nu, ty jag har inte några vare sig förfalskade eller äkta legitimationspapper? Men många av edra officerare känner mig, och i Urga finns åtskilliga personer, som kan intyga, att jag omöjligt kan vara vare sig uppviglare eller …»
»Behövs inte, behövs inte!» avbröt mig baronen. »Allting är klart, allting är i sin ordning! Jag har läst i er själ och vet allt. Det är sant vad hutuktun i Narabanchi skrev om er. Vad kan jag göra för er?»
Jag talade om för honom hur min vän och jag flytt från Sovjet-Ryssland i avsikt att komma till vårt fosterland och hurusom en grupp polska soldater förenat sig med oss i förhoppning att lyckas återkomma till Polen, och jag bad honom hjälpa oss att uppnå närmaste hamn.
