»Med nöje, med nöje … Jag skall hjälpa er allesammans», sade han bestämt. »Jag skall ta er med till Urga i min automobil. Vi ger oss av i morgon, och sedan får vi i Urga språka om hur det skall ordnas vidare med det hela.»
Jag tog avsked av honom och lämnade jurtan. När jag kom till min bostad, fann jag överste Kazagrandi mycket orolig gå av och an i mitt rum.
»Gud vare lov!» utropade han och gjorde korstecknet.
Det var mycket rörande att se hans glädje, men samtidigt gjorde jag den reflektionen, att han hade bort kunna vidtaga mera verksamma mått och steg för att skydda sin gäst, om han tänkt på det. Denna dags häftiga sinnesrörelser hade tröttat mig och kommit mig att känna mig flera år äldre. Då jag såg mig i spegeln, var jag säker på att jag fått flera vita hår på huvudet. På natten kunde jag icke somna för de tankar, som döko upp för mitt sinne, på överste Philipovs unga, fina ansikte, blodpölen, kapten Veselovskys kalla ögon och ljudet av baron Ungerns röst med dess förtvivlan och sorg, tilldess jag slutligen försjönk i en tung dvala. Jag väcktes av baron Ungern, som kom för att be om ursäkt för att han ej kunde låta mig åka i hans automobil, emedan han måste ta Daichin Van med sig. Men han underrättade mig om att han givit order, att jag skulle få använda hans egen vita kamel och därjämte erhålla två kosacker till min tjänst. Jag fick ej tid att tacka honom, förrän han skyndat ut ur mitt rum.
Sömnen flydde sedan alldeles från mig, varför jag klädde mig och rökte den ena pipan tobak efter den andra, medan jag tänkte: »Hur mycket lättare var det inte att slåss med bolsjevikerna på träskmarkerna vid Sejbi och övergå Ulan Taigas snöiga höjder, där de onda andarna döda så många resande de kunna! Där var allting enkelt och begripligt, men här är det som en elak dröm, en mörk och hotande storm!» Jag hade en känsla av olycka och skräck vid varje rörelse av baron Ungern, bakom vilken skred denne tyste, bleke Veselovsky och döden.
