Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/213

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
209

Kaparens sonson fortsatte, i det han åberopade vetenskapliga teorier och verk, namnen på vetenskapsmän och skriftställare, bibeln och buddhistiska böcker samt uttryckte sig omväxlande på franska, tyska, ryska och engelska:

»I de buddhistiska och gammalkristna urkunderna läser vi allvarliga förutsägelser om den tid, då strid måste uppstå mellan de goda och de onda andarna. Därefter måste den okända ’förbannelsen’ komma, som skall underkuva världen, utrota kulturen, fördärva sederna och ödelägga alla folk. Dess vapen är revolutionen. Under varje revolution skall den erfarna intelligensen, som dittills varit den uppbyggande kraften, ersättas med den råa styrkan hos de nya omstörtarna. De lägre instinkterna och begären kommer att intaga och behålla den främsta platsen. Människorna kommer allt längre bort från de gudomliga och andliga tingen. Det stora kriget visade, att mänskligheten måste utveckla sig uppåt mot högre ideal, men då kom förbannelsen, som var insedd och förnummen av Kristus, aposteln Johannes, Buddha, de första kristna martyrerna, Leonardo da Vinci, Goethe och Dostojevsky. Den kom, vred tillbaka utvecklingens hjul och spärrade vår väg till gudomligheten. Revolutionen är en smittsam sjukdom, och när Europa ingår fördrag med Moskva, förråder det sig självt och övriga delar av världen. Den stora anden satte på tröskeln till våra liv Karma, som känner varken vrede eller förlåtelse, utan blott gör upp räkningen, vars slutsumma blir hungersnöd, ödeläggelse, död åt kulturen, äran, hedern och alla andliga värden samt staters och folks undergång. Jag skådar redan denna fasa, denna mänsklighetens hemska, vanvettiga ödeläggelse.»

Jurtans dörr slogs plötsligt upp, och en adjutant stod där i giv akt och gjorde honnör.

»Varför tränger ni med våld in i ett rum?» utropade generalen vredgad.

»Ers excellens! Vår gränsvakt har tillfångatagit en bolsjevikisk rekognosceringspatrull och fört den hit.»

Baronen reste sig. Hans ögon gnistrade, och hans ansikte sammandrog sig konvulsiviskt.

»För hit den framför min jurta!» befallde han.