Sida:Ossendowski - Odjur, människor och gudar.djvu/217

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
213

»Blir ni inte trött på den? Nå, jag har inte mycket mer att tala om, men det som återstår råkar vara det intressantaste. Jag berättade för er, att jag ville stifta ett sällskap av buddhistiska officerare i Ryssland. Varför? Jo, för att värna om fortgången av mänsklighetens utveckling och bekämpa revolutionen, emedan jag är viss om att utveckling leder till Gud och revolution till förfäande. Men det var i Ryssland mitt verksamhetsfält låg! I Ryssland, där bönderna är råa, obildade, vilda samt ständigt avogt sinnade och hatfulla mot allt och alla utan att förstå varför. De är misstänksamma och materialistiska samt har inga högre ideal. Intelligensen i Ryssland lever bland inbillade ideal utan motsvarighet i verkligheten. Den har stor förmåga att kritisera allting, men saknar kraft att själv utföra något. Dessutom har den inte någon viljestyrka, utan bara en aldrig sinande förmåga att prata. I likhet med bönderna är den missbelåten med allt och alla. Dess sympatier och känslor är inbillade. Dess tankar och uppfattningar försvinner liksom betydelselösa ord utan att lämna något spår efter sig. Mina meningsfränder började därför snart bryta mot sällskapets stadgar. Sedan införde jag villkor om celibat och fullständig avhållsamhet från kvinnor, livets bekvämligheter och all lyx i enlighet med den ’gula trons’ lära, men för att ryssarna skulle kunna övervinna sina naturliga böjelser tillät jag obegränsad användning av alkohol, haschisch och opium. Nu hänger jag mina officerare och soldater för spritmissbruk då dracks det ända till den ’vita febern’, delirium tremens. Jag kunde inte få någon ordning på sällskapet, utan samlade omkring mig och uppfostrade trehundra dristiga och fullkomligt vilda män. Sedermera blev de hjältar i kriget mot Tyskland och därefter i kampen mot bolsjevikerna, men nu finns blott några få kvar.»

»Den trådlösa, excellens!» rapporterade chauffören.

»Stanna!» var generalens order.

På platån av en kulle fanns den stora, kraftiga radiostationen, vilken delvis förstörts av de retirerande kineserna, men åter iordningställts av baron Ungerns ingenjörer. Generalen läste igenom telegrammen och överlämnade dem till mig. De voro från Moskva, Tjita, Vladivostok och Peking.