212
nytt, skyddade handeln och lät utan försköning hänga ryska och mongoliska soldater, som plundrat kinesiska affärer.
Vid ett av dessa tillfällen arresterade hans kommendant två kosacker och en mongolisk soldat, som stulit brännvin från en av de kinesiska handelsbodarna, och förde dem inför honom. Omedelbart föste han in dem allesammans i sin bil, körde bort till butiken, lämnade tillbaka brännvinet till ägaren och sade lika raskt till mongolen att hänga den ene av ryssarna i den stora porten till gårdstomten. När detta var gjort, befallde han: »Häng nu den andre!», och detta var knappt utfört, förrän han vände sig till kommendanten och beordrade honom att hänga mongolen bredvid de två andra. Detta var ferm expedition, och allt tycktes vara i sin ordning, men den kinesiske handelsmannen kom mäkta bedrövad till baronen och bönföll hos honom:
»General Baron! General Baron! Var så vänlig och ta ner de där karlarna från porten, för ingen vill gå in i min butik!»
Sedan affärskvarteren skymtat förbi våra ögon, kommo vi in i den ryska delen av staden på andra sidan om en å. En del ryska soldater och fyra mycket utpyntade mongoliska kvinnor stodo på bron, när vi passerade. Soldaterna intogo givaktställning som orörliga statyer, gjorde honnör och riktade blicken oavvänt på sin befälhavares barska ansikte. Kvinnorna sprungo först hit och dit, men blevo därpå smittade av disciplinen, förde upp handen till militärisk hälsning och stodo lika orörliga som sina utländska vänner. Baronen såg på mig och sade skrattande:
»Ni ser vilken disciplin här finns! Till och med mongolkvinnorna gör honnör för mig.»
Snart kommo vi ut på slätten, där bilen susade blixtsnabbt fram och vinden ven och slet i våra kappor och mössor. Men baron Ungern, som satt med slutna ögon, ropade ideligen: »Fortare! Fortare!» Ingendera av oss sade något på en lång stund.
»Och jag som grälade på min adjutant i går för att han rusade in i min jurta och avbröt mig i min berättelse», sade han.
»Ni kan ju avsluta den nu», svarade jag.
